”Mamma och jag har bestämt att du ska gifta dig med min kusins barn Torsten, han har både fast arbete inom kommunen och har aldrig varit sjuk, eftersom han varit anställd sen 1985 lär han inte bli av med jobbet och ni kommer att få friska barn. Torsten är ett riktigt kap Eva-Lena, ni gifter er om en månad”

Om min pappa hade sagt det där till mig som 20åring så hade jag rymt ut genom fönstret sent om natten och emigrerat till Brasilien. Det är helt otänkbart att något sånt skulle kunna hända, för i Sverige tror vi inte på arrangerade äktenskap!

”Kärleken är evig när vi ääääääär tillsammans” Sjöng Lena Ph och det är den bild som media förmedlar av relationer, inte bara media förresten det tillhör våra västerländska värderingar: man är tillsammans med någon på grund av känslor, hela parrelationen baseras på att vi älskar varandra (i alla fall officiellt, det finns ju såna som fortfarande gifter sig till en redig karl/kvinna som kan stå för försörjningen, men det håller man tyst om)

I den kultur som vi lever i förväntas moderna parförhållanden baseras på känslor, det är självklart att vi är tillsammans för att vi älskar varandra och inte som det var för någon generation sen, av praktiska skäl.

För de flesta av oss i västvärlden skulle det vara helt otänkbart med arrangerat äktenskap och vi förväntar oss att de som invandrar till Sverige ska anpassa sig till våra normer och värderingar.

Med känslan av kärlek som det viktigaste i parförhållanden så sätts det i gång att skaffa barn, bygga hus, köpa hund och ta lån för att köpa familjebilen.

Skulle känslorna till varandra försvinna, så spricker det som paret byggt upp.

Ett modern par får alltså hålla koll på både sina egna och sin partners känslor, eftersom det är kärleken som är garantin för att förhållandet ska hålla och det är mycket som står på spel.

För bara någon generation sen var våra svenska normer och värderingar annorlunda, då hade unga par förpliktelser mot sina föräldrar och det skulle inte gå att skilja sig hur som helst… herre gud nej, det var otänkbart!

Par i dagens Sverige har i stället barnens bästa som fokus och är väl medvetna om att barnen påverkas av ett dåligt äktenskapet, och en relation utan kärlek och möjlighet till självförverkligande det kan man väl inte ha!!!

Då är det bättre att barnen får en lycklig mamma, som känner att hon får vara precis som hon är och singel… tills hon träffar någon ny som som hon kan förälska sig i och försöka igen.

Vi vet att det påverkade barn att växa upp i praktiska men känslokalla familjer, men hur kommer barnen av i dag att se tillbaka på vårat fokus på kärleken? Har det blivit den förbättring som vi tror det är?

Har du läst veckotidningarnas tips om hur man kan stärka självkänslan, relationstips, bli en bättre förälder och sånt där? Föreläsningen som jag arbetar med nu handlar nästan om samma sak, fast jag utgår från vetenskaplig grund.

Men oroa dig inte, jag har gjort mitt allra bästa för att sortera ut det akademiska språket och vill berätta så människor förstår de här teorierna ändå. Det här är en del av det som jag berättar om anknytningsteorin:

Anknytning, det handlar om hur det lilla barnet blir bemött av vuxna. Barnet behöver lära sig att lita på att någon finns där för att skydda mig, ge tröst, gläds med mig, ser efter mig.

Man skulle kunna göra en jämförelse med anknytning och att vara riktigt kär. Den trygga anknytningen innebär att spädbarnet får positiv respons från den som den är kär i, kärleken upplevs som besvarad.

En otygg anknytning skulle kunna liknas vid att vara olyckligt kär och om jag utgår från mina egna erfarenheter av olycklig kärlek så kan det vara riktigt riktigt jobbigt, tänk er då att uppleva olycklig kärlek som litet barn.

Om barnet lär sig att det inte går att lita på vuxna, de förstår inte mina signaler, de bryr sig inte om vad jag vill, det finns ingen som skyddar mig, de ändrar sig hela tiden. När jag blir rädd finns ingen trygghet, ingen bryr sig. Ett barn som upplever upprepade separationer där vuxna runt barnet försvinner för alltid, gör att barnet kan bli rädd för att knyta an av rädsla för att bli sviken. Det finns med barnet genom livet som en tung osynlig ryggsäck, fast på framsidan och på baksidan också för den delen… en tung osynlig ryggsäck som hänger runt kroppen.

Den tunga osynliga ryggsäcken hänger där, skyddar människan mot alla sidor och gör personen rädd för  den närheten som finns när människan vågar vara sig själv fullt ut med någon annan, nära relationer undviks och på så sätt skyddar personen sig själv mot att bli sviken.

Men det är viktigt att veta att anknytningen inte automatiskt är starkast till de biologiska föräldrarna, det är inte kört för ett barn som exempelvis adopteras eller sätts i familjehem som liten.

Anknytning är något som kan göras om, en trygg anknytning kan byggas upp, bli starkare och mer betydelsefull än en tidigare otygg anknytning! Psykologiska föräldrar är precis lika viktiga som de biologiska föräldrarna.

När ett barn omhändertas av samhället så är det en självklarhet, enligt mig, att barnet ska komma till ett familjehem som är säkert och som har en ambition att göra sitt allra bästa för det placerade barnet. Det placerade barnet ska vara en del av den familj som han/hon flyttar till och ska samma förutsättningar som om han/hon vore familjehemmets biologiska barn.

Ett familjehem ska aldrig bara vara en förvaring av ett barn, ett sätt att tjäna pengar för att slippa ha ett ”ordinarie arbete”. Enligt mig behöver familjehemsföräldrar utbildning och handledning, det är också ett sätt att sålla ut olämpliga familjehem.

Socialstyrelsen och socialtjänsten vill att familjehemmen ska ansvara för barnet skolgång samt ansvar för deras fysiska och psykiska välmående, men ofta glömmer de bort att tillhandahålla de resurser som ger högre kvalitet.

Barn som placeras av socialtjänsten har ofta en stor problematik.  Barnet kanske är utåtagerade, har en diagnos eller självdestruktivt, det som är allra svårast för omgivningen är att förstå hur barnet mår psykiskt och hur de kan hjälpa barnet hantera detta. De flesta barn påverkas av det ingrepp i livet som en placering faktiskt är, det är dessutom oftast en lång process av destruktiv hemmiljö eller barnets eget beteende som ligger till grund för omhändertagandet.

Att vara familjehem är inte bara att sitta vid köksbordet, dricka choklad och äta limpmackor. Barn är inte saker som vi kan bedöma genom att titta på dem, de är människor med tankar och känslor som kan liknas vid ett isberg där det mesta finns under ytan. Som offentlig familj finns det lagtext som du ska rätta dig efter, du har ansvar men det finns även rättigheter, har du koll på vad det står i socialtjänstlagen? Du ska vara beredd att knyta an till ett barn som du kan mista i morgon, hur ska du hantera dina egna känslor? Hur ska du hantera kontakten med det biologiska nätverket?

För att ta till sig utbildning behöver det finnas möjlighet till återhämtning! Vila och egen tid, inte bara vara en familjehemsförälder dygnen runt alla dagar om året, utan också få vara människa och ha tid till att vårda relationen till sin partner och de biologiska barnen.

Av egen erfarenhet kan jag också säga att det är oerhört viktigt att ha realistiska ekonomiska förutsättningar, slippa känna stressen över att inte kunna betala räkningarna….

Bättre förutsättningar ger en högre kvalitet och vinnaren är det placerade barnet!

Donia, det är så hon hette den15-åriga tjej som dog i ett familjehem för några dagar sen, det står att hon förmodligen dog hon av körtelfeber. Jag har ingen aning om vem Donia var eller hennes livsberättelse, jag vet inte heller hur vanligt det är att tonnisar dör av körtelfeber men jag vet en hel del om den svenska familjehemsvården.

Enligt media har Donias biologiska mamma polisanmält familjehemmet, hon anser att de är skyldiga till försummelse och att de bär skulden till att dottern dog.

Det står att familjehemsföräldrarna hade kontakt med Donia på kvällen och på morgonen var hon död.

Socialstyrelsen arbetar med att ta fram ett nytt bedömningsverktyg som ska användas vid nyrekryteringen av nya familjehem. När jag läser att socialstyrelsens ambitioner är att hitta familjehem som kan ansvara för barns skolgång, fysiska och psykiska hälsa blir jag nyfiken på hur de tänker, för mig är ansvar ett tungt ord.

Om barnet misslyckas i skolan, är det då familjehemsföräldrarna fel eftersom de har fått veta att de har ansvar för att hjälpa barnet med skolarbetet…

Om ett familjehemsbarn dör, kan familjehemmet bli åtalade då för ansvaret ligger ju faktiskt på dem för det placerade barnets fysiska och psykiska välmående?

Donia hade körtelfeber. Zacharias hade körtelfeber när han var 14 år och han var verkligen riktigt riktigt sjuk, men vi vuxna hade ingen beredskap och kollade till honom regelbundet under nätterna.

Hur många går och väcker sina sjuka tonåringar när de ligger och sover?

Familjehemmet riskerar åtal för försummelse. Borde de ha varit utbildade läkare som förstått allvaret med Donias sjukdom? Skulle de ha sovit i samma rum som Donia för att hålla vakt? Skulle de ha väckt henne regelbundet?

Det behöver finnas realistiska förväntningar och krav på familjehemmen, både från samhället, det placerade barnet och deras biologiska nätverk och familjehemsfamiljen själv.

Donia är död, varför måste det finnas en syndabock?

Tänk vad lätt det skulle vara att vara lika tekniskt avancerad som en dator:

”Oj, nu märker jag att mitt behov av bekräftelse är väldigt mycket mer än vad han kan uttrycka. Jag behöver göra en omprogrammering av min självbild, jag vill ha kvar mina tidigare erfarenheter men de behöver sorteras på ett bättre sätt så jag slipper känna mig rädd för att bli övergiven för att han inte kan säga ”jag älskar dig”.

Och så trycker jag på knappen, det hörs ett litet surr när min självbild splittras upp och sorteras in på ett sätt som passar relationer. Jag slipper känna mig orolig och han slipper känna att jag försöker pressa ur honom någonting som han inte kan förmedla.

När jag ändå är inne på liknelsen vid en dator, skulle det inte vara väldigt skönt att kunna göra en felsökning på sig själv? Om jag känner symtom: det kan handla om ångest, depression eller att jag inser att jag flyr vardagen genom att dricka för mycket. Genom att göra en felsökning av mitt inre får jag en lista på var felet sitter , även om det är omedvetet:

”Aha, när jag var 1,5 år blev jag traumatiserad av att min bästa fröken på dagis slutade  och det gör att jag är rädd för att bli övergiven och vill ha bekräftelse.”  En liten felsökning, sen ett tryck på knappen och med ett litet surr är den traumatiseringen lagad genom att min självbild förstår att min fröken inte försvann på grund av mig, utan för att hon skulle flytta till en annan stad.

Och en USB sladd? Hur härligt skulle det inte vara att bara koppla ihop sig och så -vips- förstår vi allt om varandra och undviker missförstånd.

Men nu har vi ingen avancerad teknik inuti vår hjärna, det är bara att acceptera det gamla hederliga sättet för att förstå sig själv bättre: Lära mig mer om hur min självbild byggts upp samt hur jag påverkas av andra människor och min omgivning.

Hur ska vi då förstå varandra? Prata, utan att lägga in dina egna tolkningar och värderingar, när vi är nyfiken på varandra kan vi bygga upp ett bättre samförstånd.

Det är komplicerat med människor, det gäller både att förstå mig själv och andra. Det går ju inte att koppla in sig med en USB sladd och få all data om varandra, det är så mycket som påverkar hur vi som individer ser på verkligheten och det i sin tur färgar verkligen av sig på hur vi uppfattar situationer som uppstår.

När du läser dagstidningen tänker du då: ”Det här är absolut allt som hänt i världen under det senaste dygnet?” Så är det ju inte, det händer massor av saker varenda minut och någon har gjort ett urval i händelserna och bestämt vilka nyheter som får vara med i tidningen. När nyheten har valts ut blir den redigerad, det sker ett urval där någon eller några har bestämt vad som är värt att rapporteras, att komma ihåg.

Det är samma sak med mig som människa. Jag bombaderas hela tiden av impulser både från mig själv och från omvärlden, det händer saker hela tiden.

En enda dag av min uppväxt eller en arbetsdag innehåller oändliga mängder av impulser. En timme vid middagsbordet med någon jag är lite kär i ger sån mängd intryck och impulser så det skulle det bli tjocka tegelstenar till böcker om jag ville förmedla alla intryck, reflexioner, känslor och handlingar ordagrant. Vi måste göra ett urval, precis som på dagstidningen är vi tvungna att redigera våra upplevelser.

Det är i vårt system (Våra erfarenheter, kunskap, värderingar osv)  som den här redigeringen utförs och det sker automatiskt.

Det sitter alltså en liten sekreterare i mitt huvud som väljer ut vad jag ska minnas av situationer, hon påverkar mina känslor och fysiska reaktioner. Sekreteraren i min skalle har en viss benägenhet att låta snälla ord slinka rakt igenom huvudet och ut genom andra örat, medan negativa påståenden limmar hon fast med superlim i mitt minne och riktar stora spotlights mot dessa ord lite då och då så att jag riktigt ska komma i håg dem.

Men vet du, det är inte hopplöst.

Jag kan faktiskt gå in till den där sekreteraren i min skalle och be henne plocka fram mer av händelserna. Fundera… Vad var det egentligen som hände? Har mina tidigare erfarenheter påverkat min tolkning av händelsen? Vad hände före och vad hände efter?

Kanske det växer fram en helt ny upplevelse av situationen, något som känns mycket bättre.

”Allting som man vill kan man göra” det är en av de ”livsregler” som jag bestämde för mig själv när jag var tonåring och upptäckte att livet inte är för alltid.

Självklart så visste jag att människor dör, men att gammelfarmor dog och min morfar, som sett likadan ut under hela min uppväxt och var min stora, starka och tjocka morfar, fick cancer förändrade mitt liv. Jag var 18 år och bestämde mig för att jag har ansvaret för att mitt liv blir roligt och intressant.

Jag har haft ”allting som man vill kan man göra” som argument också mot andra också, särskilt i förhållanden….

- Om du vill träffa mig så ordnar du så att vi kan träffas, allting som man vill kan man göra, för annars gör vi slut eftersom du inte är särskilt intresserad av mig!

Eller till tonåringar:

- Om du vill ha bättre betyg så måste du plugga, du måste vilja ta ansvar för din skolgång. Allting som man vill kan man göra!

Men utifrån ett systemiskt tänkande att det är en myt att vi kan om vi vill:

Vissa människor har inte förmågan att vilja. Att vilja är inte medfött, utan det är något som behöver tränas upp.

Vet du, alla människor är motiverade men frågan är bara till vad är de motiverade?

När människor blir tvingade eller hotade till något är vårt främsta mål att bli fri från hotet. Sånt som är logiskt och självklart för mig, behöver inte vara det för alla andra människor. Du kanske tycker att du är tydlig när ni pratar med varandra, men tonåringen kanske inte är mottaglig för vad du säger…

Var nyfiken på vad som är motiverande för den skoltrötta tonåringen! Förmodligen är det att de vill må bra, människor brukar vilja det, hur kan du kan få vuxenlivet att vara ett eftertraktat mål som motiverar tonåringen att plugga?

Det som har störst inflytande över vad vi kan förändra och utföra är vår självuppfattning och identitet, det gör att jag inte kan säga ”Du kan om du vill” till någon annan. Om vi vill att människor ska förändras på ett visst sätt är det viktigt att det sker utifrån vilka de är, hur de lever och vilka behov de har.

För att vilja och våga förändras, det kan vara riktigt läskigt,  behövs ett bra bemötande från människor som tror på att personen klarar det. Det viktigaste i en förändringsprocess är bekräftelse och relationen är själva verktyget, du behöver ha en relation med den du vill påverka. När personer känner sig bekräftade händer det saker i hjärnan som sätter igång problemlösning och kreativiteten, vilket underlättar motivationen till att förändra.

Solidaritet, det är ett fint ord tycker jag. Det handlar inte om politik utan om att vi bryr oss om varandra, omtanke om andra människor helt enkelt. Att ställa upp för varandra, när jag orkar kan jag kämpa för din skull när din energi håller på att ta slut.

När vi var familjehem hade några år då vi hade väldigt bra arvode, mycket högre än några kommunala riktlinjer. Men vi har också haft väldigt lågt arvode, pinsamt lågt med tanke på tonåringens problematik, hur vår familj påverkades av placeringen och det engagemang vi lade ner på att försöka lyckas.

Jag vet att bra förutsättningar ger högre kvalitet och vinnaren är det placerade barnet. När vi fick ett lågt arvode och inte kände att socialtjänstens stöd när det krisade, den tonåringen är den enda av våra nio placeringar som jag känner att vi misslyckades med.

När det är dåliga förutsättningar finns inte orken för de vuxna att lära sig mer för barnets skull, föreläsningar och handledning är inte viktigt då det känns som att varje dag är en kamp. Det går att lösa konflikter på många sätt som ofta inte är anpassat efter barnets behov, men det blir lugnt ett tag i alla fall.

När förutsättningarna för familjehemmet är dåliga finns inte kraften som behövs för att engagera sig fullt ut i barnets skolgång. Den sociala träningen och allmänbildning som är så viktigt för att det placerade barnets framtid, den hinns inte med och vem orkar bry sig?

När det gäller familjehem, så borde de med bra avtal kämpa för att alla Sveriges familjehem ska få bra förutsättningar.

Är det så att det finns en rädsla att  det egna familjehemmet kan mista sitt bra avtal om de ifrågasätter familjehemsvården?

Tänk om socialen tror att vi inte kan ta hand om de placerade barnen, om vi skulle säga att vi vill ha utbildning och handledning?

Hur är det med solidariteten inom familjhemsvården? Det är en fantastisk kärleksfull handling att öppna sitt hem och sin familj för ett barn som behöver hjälp. Men hur står det egentligen till med omtanken med de familjehem som inte orkar kämpa för bättre förutsättningar?

Jag läste i DN att det varit ännu en dödsskjutning på en skola i USA, det börjar bli vardagsmat numera och blir inte så stora rubriker längre…

Colorados högsta domstol har drivit igenom en ny regel som innebär att från i början av mars får studenter och lärare vid universitetscampus bära handeldsvapen, det enda kravet är att pickadollen hålls dold, ingen får se att du när som helst kan börja skjuta ner folk.

Jag antar att de sätter såna regler för att de stackars paranoida amerikanerna ska kunna känna sig trygga, jag tolkar ”universitetscampus” som att det är inte bara gäller  inuti själva skolbyggnader, utan på hela campusområdet.

Om nån skjuter ska jag kunna försvara mig, det är en rättighet…. eller hur de nu tänker.

Jag läste det här för mina barn och frågade vad som skulle kunna hända, min 8åriga dotter sa så här: ”Men det där är ju inget bra, tänk vad lätt de kan börja skjuta på nån om de blir arga.”

Tänk vilka scener som skulle kunna utspela sig om det finns studenter, eller lärare för den delen, som har svårt med impuls- och ilskekontrollen. Vid minsta motstånd eller argumentation så -pang- eller -pang–pang–pang–pang-.

Vem tror de kommer att gå omkring med pistol på universitetet? Den lugna och skötsamma människan eller den lätt (eller mycket) paranoida typen?

Ett ilsket utbrott som resulterar i sönderslagna saker, kränkande ord eller fysiska slag går att ”laga”, men är du död så är du död. Vet inte amerikanerna det?

Du vet ju att jag sökte det där jobbet som familjehemskonsult i projektet ”förstärkt familjehemsvård” i Gävle socialtjänst. Jag pratade nyss med den hon som sköter intervjuerna och jag kan ju berätta att det är socionomer hon pratar med för de vill ju ha folk med erfarenhet av familjehemsvården….

Det var ju synd sa jag, jag hade förmodligen kunnat tillföra ett nytt perspektiv till projektet.

Jaha…. jag fortsätter väl vicka som förskollärare då.

Jag fick ett presentkort med posten i måndags, det var 1500 kr på IKEA igen och det landade i min brevlåda som en räddande ängel.