När jag var familjehemsmamma fick jag sitta på möte efter möte med skolpersonal. Med en av killarna som var placerade hos oss så satt vi där varannan vecka i ett helt år, det var jag, grabben och så läraren. Vi var två engagerade vuxna som bara ville få hans skolgång att fungera och det gjorde den, fast med väldigt stapplande steg. Nu när jag ser tillbaka på det här så förstår jag att vi vuxna hade helt fel utgångsläge, för vi letade bara efter sätt att motivera honom till att plugga – som om vi kunde hitta en hemlig knapp hos honom som skulle fixa allt.

Nu ställer jag upp två påståenden här: ”Barn kan om de vill” och ”Barn vill om de kan”.
Om du läser dem lite snabbt så kanske du tycker att skillnaden ligger i hur meningarna avslutas; en slutar med ordet vill och den andra med kan. Men skillnaden mellan de här påståendena är oerhört mycket större än orden för skillnaden ligger i hur vi vuxna tänker om barn och tonåringars beteenden. Om vi säger till den där grabben på skolmötet att vi tror på honom, vi är säker på att han kan sköta skolan jättebra om han VILL. Då lägger vi ansvaret för att det är problem i skolan på honom, att det är hans beteende som är fel och att han bara behöver bli motiverad för att lyckas.

Under mina tidigare föreläsningar har jag sagt att människor är motiverade, det gäller bara att hitta det som motiverar och det är sant om jag tittar på människor utifrån ett systemteoretiskt synsätt. Men Ross W Green den amerikanske psykologen och författaren menar att ”Bristande motivation” kanske är den mest överskattade och mest överanvända förklaringen till varför vissa barn och tonåringar inte lever upp till våra förväntningar.

Ett visst barn kanske är väldigt intresserad av hajar och är motiverad till att lära sig allt om hajar – fast bara när hon får göra det på sitt eget vis. Hon är en sån där flicka som förmodligen aldrig kommer att bli motiverad till att lära sig om hajar på det sättet som läraren tycker är bäst. När det inte blir som vi tänkt så letar vi vuxna oftast efter fel hos barnet, fast det i själva verket är så att de vuxnas förväntningar på barnet krockar med de förmågor som just det här barnet har.

Vi har ett skolsystem och en läroplan som baseras på att barn är mogna när de börjar förskoleklass och automatiskt blir intresserad av det läraren säger. Har du tänkt på att vi aldrig skulle påstå att ett barn skulle välja att ha dyslexi, men samtidigt tycker vi vuxna ofta att de omogna barnen ska kunna välja att bete sig på ett visst sätt?

En omogen människa är mer styrd av känslor och har svårt att dämpa impulser och mycket lägre frustrationstolerans. Han/hon har svårt att lära sig av konsekvenser och gör ofta samma slags misstag om och om igen. En omogen människa har svårt att förstå hur han/hennes beteende påverkar andra människor. En omogen människa har svårt för förändringar som att avsluta en aktivitet eller om planerna blir ändrade. En omogen människa har svårt att fokusera på saker som han/hon tycker är tråkigt. Nu har jag räknat upp en massa beteenden som ofta förknippas med neuropsykiatriska funktionshinder, som till exempel ADHD men det är också ett tecken på till exempel omognad, anknytningsfrustration och traumatiseringar.

Om vi ser på barn utifrån ett utvecklingspsykologiskt perspektiv så är alla barns grundinställning att de vill göra rätt, det tillhör anknytningsinstinkten att vilja vara god. Motivationen till att bete sig bra finns alltså redan där, men det finns något som gör att de inte fungerar: Barn gör alltså rätt om de kan.

När vi var familjehem hade vi tonåringar placerade hos oss, den där grabben som jag gick på skolmöten med varannan vecka var 14 år och jag är helt säker på att han både var omogen, var traumatiserad och hade anknytningsproblematik (fast då vill jag tillägga att han inte alls var utåtagerande aggressiv eller hade självskadebeteende) Han hade varit med som så mycket konstigheter under sin uppväxt att hela hans inre var proppfullt av frustration, alarmet tjöt för fullt i hans hjärna. Ett alarm som inte kunde stängas av för det destruktiva som hans mamma utsatt honom för i 13 år kan inte göras ogjort och han hade inte den mognad som behövs för att kunna acceptera verkligheten som den var. Jag är övertygad om att det är många familjehermsbarn som släpar runt på sin biologiska förälder som en ”osynlig huvudperson” och barnet kanske inte ens är medveten om det själv. Den här ”osynliga huvudpersonen” är orsaken till att alarmet går på högvarv och frustrationen påverkar barnet/tonåringens agerande mycket mer än vad du som familjehemsförälder eller lärare gör. Det spelar ingen roll att du är superengagerad och verkligen vill det bästa för honom/henne för du har inte barnets känslomässiga uppmärksamhet.

När vi vuxna blir utbränd, deprimerade eller är med om ett trauma så kan vi bli sjukskrivna. Men när det gäller barn och tonåringar så är det skolplikten som gäller, de ska till skolan oavsett hur de mår och helst ska de lära sig så att de kan prestera på proven och få betygen som behövs för att komma in på gymnasiet.

Vet du, jag tror att allting hade blivit annorlunda för grabben som bodde hos oss, jag tror att han hade klarat skolan om vi i stället hade lagt fokus på bygga upp en stark ömsesidig relation med honom och kunde få honom att känna sig trygg. Om vi hade kunnat minska på alarmet och frustrationen inom honom så hade han säkert kunnat få toppenbetyg. Men då kommer vi in på familjehemsvårdens dilemma: Barnet ska helst hem till de biologiska föräldrarna och det gör att många placerade barn och familjehem svävar runt i en oändlig oförutsägbarhet som de inte kan påverka – det kan väl beskrivas som rena motsatsen till trygghet.

Eva-Lena Edholm

I går läste jag en artikel i DN (22/10-17): ”Larm om felaktiga diagnoser på barn” att det inte finns någon kvalitetssäkring på de neuropsykiatriska utredningar på barn som görs av privata vårdbolag, det förekommer felaktiga diagnoser på grund av ofullständiga utredningar och bristande kompetens. Barnpsykiatrikern Sven Román som har anmält sju felaktiga diagnoser anser att den här typen av NP-utredningar kräver en bred kunskap och inte bara en smal specialitet: ”Har man en bred psykologkompetens så är man öppen för att barnets problematik kanske handlar om annat än en diagnos. Annars blir det lite som du frågar får du svar. Det räcker inte med att föräldrar och skolpersonal fyller i skattningsformulär. Man behöver prata med dem…” 

Bengt Persson som är ordförande i Sveriges Neuropsykologers förening, SNPF, säger: ”Det finns psykiskt illamåendes som INTE är ADHD, autism eller ADD, utan bottnar i till exempel depression eller ätstörningar. Diagnoser kan inte ställas med hjälp av skattningsformulär. Människor behöver människor för att ta hand om människor.” 

Det finns ett sug efter diagnoser från skolan. De behöver ett intyg på en diagnos för att sätta in resurser. Men det finns ingenting i skollagen som säger det, men i praktiken fungerar det så…det har nästan blivit lite mode där det avvikande beteende lätt förklaras av med en diagnos” säger Ingmar Engström som är professor i barn- och ungdomspsykiatri som anser att man måste se till barnets hela situation: Hur är det hemma och i skolan?

(artikeln i DN är låst och därför länkar jag inte)

I mina föreläsningar försöker jag sprida det cirkulära synsättet som kommer från systemteorin:

Händelse —– försök att förstå orsaken —–hur jag kan göra för att hantera det som händer

Vi behöver vara öppna inför att det finns så MÅNGA olika orsaker till barns beteenden, vi ska inte stanna vid första bästa tolkning utan försöka förstå hur det är för barnet utifrån dess sammanhang;  till exempel hur relationer och samspelet med vuxna i hemmet och i skolan fungerar.

Och om vi dessutom är flera vuxna som pratar kring ”vad skulle barnets beteende kunna bero på?” desto mer kan vi komma på utifrån våra olika perspektiv och erfarenheter, vi gissar helt enkelt eftersom vi inte är tankeläsare och vi hjälps åt att hitta undantagen = när det fungerar bra för att på så sätt utesluta eventuella tolkningar.

När vi är nyfiken och öppen för att hitta orsaken så har vi mycket större möjlighet att hitta en lösning som fungerar.

Eva-Lena Edholm

 

Det är ofta som vi vuxna letar efter fel hos barnet när det i själva verket är så att de vuxnas förväntningar på barn krockar med barnets förmågor. Om vi bara ser barnets beteeden som orsaken till problem, så tror vi att lösningen är att förändra barnets beteende och vill vi bara få barn att lyda så fungerar det lättast om de vuxna använder metoder som innehåller hot, straff och belöningar. Men det ger bara en ytlig lösning.

När vuxna tycker att det är viktigast att få barnet att lyda och bete sig som de vuxna vill så lär sig inte barnet använda sin egen inre kompass kring vad han/hon tycker är rätt eller fel, du hjälper inte barnet bygga upp sin integritet eller självkänsla, du hjälper inte heller barnet att mogna och själv bli motiverad till förstå att vissa saker behöver jag göra fast det är tråkigt eftersom jag vinner något på det sen eller vissa grejer kan jag göra av omtanke till andra personer.

För att hitta en långsiktig lösning behöver du försöka förstå orsaken till att barnet är full av frustration, det är utbrott av frustration som du ser när barnet får aggressiva utbrott om och om igen. För att minska på utbrotten behöver du minska på barnets frustration och då gäller det att lista ut till exempel:

”Vad är det som gör att det har barnet får de här utbrotten om och om igen där han skriker, biter, slåss och kastar saker?”

”Vad är det som gör att den här tonåringen är självdestruktiv?”

Är det omognad?  Bär barnet på ett trauma?  Handlar det om en anknytningsprobematik? Är det något funktionshinder eller diagnos som vi inte vet om? Är barnet särbegåvat eller lågbegåvaut? Är det miljön eller gruppsammansättningen? Och framförallt: är det MITT sätt att tänka om barnets beteende och MITT sätt att bemöta barnet som triggar i gång frustrationen hos barnet?

Det kanske är så pass enkelt att DU behöver inse att barnet är en människa och att alla människor har känslor och behov som ska tas på allvar och respekteras…

Eva-Lena Edholm

 

 

 

Tagged with:
 

För att barnet ska växa och mogna så behöver föräldern ta sitt barn på allvar och respektera honom/henne, det betyder att den vuxna ska förstå att barnet är en egen individ och har rätt till sina egna tankar och känslor.

Att respektera någon betyder att du inte tar honom/henne för givet, om du inte förstår vad barnet menar så kan du fråga barnet och om barnet inte kan förklara med ord så kan du visa för honom/henne att du faktiskt vill förstå vad barnet försökte uttrycka.

När du respekterar ett barns behov, känslor och önskningar så stärker du han/hennes självkänsla – barnet finns inte till för att göra dig som förälder stolt eller någon slags ”docka” som föräldern kan föra över sina egna önskningar och behov på. När du respekterar barnet så finns det större möjlighet att barnet växer upp med upplevelsen att ”jag är den jag är och jag är duger och är värdefull precis som den jag är.” Det är självkänsla.

Här kommer ett boktips: Att möta sitt barn och sig själv – en bok om föräldraskap av Ingegerd Gavelin

EVa-Lena Edholm

Tagged with:
 

Det finns en trend i Sverige att ösa beröm över barnen. Många vuxna tror att när barnet får positiv uppmärksamhet för att hon gör bra saker, kommer hon att fortsätta göra bra saker så vi säger:
”Vad DUKTIG du är som klädde på dig själv!”
”Vad BRA att du dukade av din tallrik!”

Men jag minns hur irriterad jag blev när min pappa envisades med att säga ”Vad BRA du är på att dammsuga Eva-Lena” varenda gång jag dammsög när jag var barn och tonåring. Han trodde att han var snäll, men jag minns att jag kände mig provocerad: ”Hur svårt kan det vara att vara BRA på att dammsuga?” När han sa att jag var bra på att dammsuga så kändes det lite som att jag var en hund eller nåt.

Jag fortsatte att dammsuga hemma lite då och då, men jag gjorde det INTE för att få beröm, utan jag gjorde det för att jag märkte att det var värdefullt för mamma och pappa när vi i familjen hjälptes åt att städa.
Det är en del av trygg anknytning att vilja vara god för sina föräldrar.

När vi berömmer barn och belönar det som barn gör helt hejdlöst, så värderar vi bara barnets prestationer. Det är lätt att bli beroende av beröm och det gör att drivkraften att prestera och få beröm växer – och det blir en bra grogrund för att bli en vuxen som bli en högpresterande vuxen som riskerar att bli utbränd….  jag tror inte att någon förälder vill ge sitt barn det utgångsläget i arbetslivet.

När det finns ett straff – eller belöningssystem så börjar vi människor att göra saker för att undvika straff eller få en belöning, i stället för att göra sysslan för att jag vill eller inser att jag borde göra det här. Det finns en risk att barnet inte lär sig att använda sin inre kompass kring vad som han/hon känner är rätt eller fel, utan bara följer någon annans anvisningar.
Vill vi att barnen ska bli vuxna som bara lyder, eller  vill vi att de ska lära sig att följa sin egen moral?

När vuxna använder ett belöningssystem kan det också innebära att barnet efter ett tag struntar i att göra det som den vuxna önskar, eftersom det har gått inflation i systemet, belöningen ger inte samma glädje längre.
– Då blir det liksom okej att göra fel för jag ville ändå inte ha belöningen…

De psykologer och läkare som jag tror på tex. Gordon Neufeld, Lars H Gustafsson, Ben Furman, Petra Krantz Lindgren, Bo Hejlskov Elvén, Ross W Green är kritiska mot det här beteeendeorienterade synsättet. De menar ( precis som jag) till exempel att om vi lägger fokus på att bara se barnets beteende och vill förändra barnets beteende, så blir barnet som ett objekt – en sak – som har ett beteende som ska anpassas till de vuxnas vilja eller anpassas till gruppen. De menar att vi behöver se både barn och vuxna som två subjekt – två individer som där båda två har känslor, behov, önskningar och att barnet och den vuxna påverkar varandra, det är ett samspel.

Jesper Juul är en av dem som också är kritisk mot metoder som ska ändra beteendet hos barn med hjälp av konsekvenser eller belöningar.
Han säger att problemet är att de här metoderna fungerar: Barnet blir lugnare, uppför sig bättre det blir färre konflikter.
Det är så här som de mäter resultatet av de här metoderna.

På längre sikt fungerar de inte, eftersom de här metoderna tar för lite hänsyn till VAD det är som är orsaken till att barnet har ett destruktivt beteende, de tar inte hänsyn till barnets inre värld och till HUR barnets relationer till de viktigaste personerna fungerar.

Eva-Lena Edholm

 

Känner du igen det här citatet från Jesper Juul: ”Ett kränkt barn slutar inte älska sina föräldrar. Det slutar älska sig själv.” Jag tycker själv att det är något av ett klassiskt citat som dyker upp i mitt flöde på Facebook och Instagram lite då och då, men vad betyder det egentligen?

Är det så att ALLA barn älskar sina föräldrar? Måste vi älska våra föräldrar?

Jag tror att det handlar om mer abstrakta känslor än att älska någon, jag tror mer på att det handlar om anknytning och jag tror att du kan vara anknuten till dina föräldrar utan att du älskar honom eller henne. (Det här är alltså bara vad jag tror, jag kommer inte i håg att jag läst precis om det här någonstans)

Anknytning är en instinkt som vi föds med, det första som en nyfödd bäbis strävar efter är någon vuxen att anknyta till: Få vara nära och känna sig trygg i att jag ska få fortsätta vara nära den här personen. Det är ren instinkt och alltså ingenting som ett barn väljer, barnet väljer inte att vara anknuten till en specifik vuxen.

Om jag jämför det med att älska någon så är det samma slags abstrakta känsla, du kan inte tvinga någon att bli kär i dig och du kan inte tvinga fram känslor av kärlek hos dig själv även om du vet att den här personen vore perfekt att vara tillsammans med. Jag tror att de flesta av oss har upplevt någon form av olycklig kärlek – den känns. Du kan också fortsätta ha en relation med en person som behandlar dig riktigt dåligt, du kan helt enkelt känna att du älskar den här personen och ägna år efter år åt en relation som egentligen är dålig för dig.

När ett barn är starkt anknuten till sin förälder så innebär det att barnet ser den vuxna som sin orienteringspunkt dvs den vuxna som lär barnet om hur det är att vara människa, hur jag själv ”är” och vad andra personer tycker om mig. Det lilla barnet lär sig redan under sina första år hur det är ”normalt” att bete sig i relationer och hur det är ”normalt” att bete sig som förälder. Men eftersom hjärnan inte kan censurera bort anknytningar som är dåliga för mig själv så fortsätter barnet att sträva efter att få närhet och lära sig av en förälder som är riktigt jäkla dålig i sin roll som förälder – han/hon har helt enkelt inte förmågan att vara förälder –

När barnet inte får vara nära sina föräldrar känslomässigt eller psykologiskt så upplever barnet sig separerad, och eftersom anknytningsinstinkten gör föräldern till oreinteringspunkten som barnet lär sig av så innebär det massor av lektioner av att det är mig det är fel på.

Det här barnet får inte den trygga anknytning som är ”växtnäringen” som får den grodd av självkänsla som vi alla föds med att växa och utvecklas. Som Jesper Juul skriver: ”…slutar älska sig själv.” Utan den trygga anknytningen så är det också mycket svårare för barnet att bygga upp sin egen identitet och hitta sin egen integritet.

Det som är riktigt komplicerat är att upplevelsen av separation inte ens behöver vara sann. Om jag till exempel skulle tro att Tommie som jag är förlovad med och älskar väldigt mycket, om jag skulle tro att han är otrogen mot mig eller vill göra slut så kan jag lova att det känns i hela min kropp rent fysiskt och dessutom så skulle jag bli helt uppfylld av svåra känslor.

Det finns barn som växer upp i familjer som verkar vara välfungerande på ytan, men har ett samspel med en atmosfär som är så ”giftig”att barnet upplever sig psykologiskt misshandlad – fast det är ”bara känslor” och mycket svårare att förklara för någon utomstående. Föräldern kanske inte ens är medveten om att barnet har den här upplevelsen och det är definitivt svårare att sluta med något som är så abstrakt för ”sändaren” men förödande för ”mottagaren.”

Eftersom vi inte väljer den som vi anknutit till så kan vi inte heller välja bort den personen. När anknytningen inte fungerar så blir barnet uppfylld av frustration som behöver komma ut och det blir i aggressiva attacker = tex bråk, skrik, skada någon annan, skada mig själv, sluta äta, självmord m.m

Som vuxen kan vi göra ett aktivt val och rent intellektuellt bestämma oss för att bryta kontakten med min förälder,  men strävan efter anknytning finns alltid kvar och påverkar hur jag mår – fast jag kanske inte alls kopplar i hop det med att det handlar om anknytningsfrustration….

Hjärnan kan inte må dåligt utan orsak så då hittar människan på orsaker; det är arbetets fel, jag är så fet,  det är min relation som gör att jag mår dåligt eller så kanske jag utvecklar någon slags tvång och blir superpedantisk.
När den ”alternativa orsaken” är fixad så stängs alarmet av en stund, men sätts i gång igen eftersom det inte var den primära orsaken.

Det går att stänga av kroppens alarm från anknytningsfrustrationen, det går att lösgöra sig från anknytningen MEN då behöver jag anpassa mig till verkligheten som den är på ett känslomässigt plan och jag behöver känna den fruktlöshet som den här insikten ger.

Jag tror att Jesper Juul också är medveten om det här, men det skulle ju bli ett väldigt långt citat och inte alls lika ”slagkraftigt”…

 

Eva-Lena Edholm

Den här våren har jag fyllt torsdagarna med föräldragrupper, på dagen var det mammorna på Qvinnokällan och på kvällen så gick jag tvärs över vägen till Gävles Kulturhus och träffade föräldrar i Vuxenskolans kurs ”Hitta ditt bästa sätt att vara förälder på – en kurs för föräldrar som vill lära sig mer”. Sammanlagt så pratade jag om barn och föräldraskap i nästan sju timmar varje torsdag, i och för sig så använde jag samma planering men det blev diskussioner som slingrade sig åt olika håll helt enkelt för att deltagarna i grupperna var olika.

För mig kändes det fantastiskt att få riktigt mycket tid till att grotta ner sig i samtal kring anknytning och upplevelsen av separation tillsammans med människor som sög åt sig det jag lärde ut som om de vore tvättsvampar. När jag skulle berätta om till exempel frustration så tillverkade jag en frustrationsrondell av en matta och lite frystejp, det blir lättare för oss vuxna också genom att använda det gamla ledorden ”Lär med kroppen det fastnar i huvudet” från mina år som förskollärare.

Om jag ska utgå från deltagarna på Vuxenskolans kurs så vill varenda en av dem att det ska bli en fortsättning så förmodligen gör jag en ”kurs del 1” och en ”fortsättningskurs del 2” till hösten.

”Tusen tack Eva-Lena för en lärorik kurs, fick med mig många positiva tankar och verktyg. Hoppas du tar Sverige med storm och får sätta din kunskap och verktyg i mångas huvuden. Kram och fortsätt att lära ut, du är grym.” Veronica Persson, Gävle

”Jag är jätteglad att jag fått gå kursen, känns som vi har tur som har dig i stan. Dina styrkor är att du är öppen, okonstlad och kunnig. Bra med konkreta exempel, pedagogiskt och bra att det fanns tid att diskutera mycket.” Maria von Hofsten, Gävle

”Du kan förklara på ett enkelt och informativt sätt. Intressant att lyssna på dina egna erfarenheter. Jag har aldrig gått någon liknande kurs och tycker att det har varit väldigt bra.” Malin Karlsson, Gävle

”En jättebra kurs. Mycket lärorikt. Många -aha- upplevelser. Keep up the good work. Om det blir en fortsättning så vill jag gå” Thomas Gustavsson, Gävle

”Du kan visa på ett enkelt sätt hur tokigt det kan bli i vardagen och att det finns massor att göra för att förändra. Jag kommer att använda mig av så mycket som möjligt. Jag kommer gärna tillbaka på fler föräldragrupper framöver.” Annika Björn, Gävle

 

Vill du prata med ditt barn för att lära känna honom/henne så funkar det bäst att inte bara prata om vad barnet gör och vad barnet äger och har, prata mer med ditt barn om vad hon/han tänker och känner.

Vill du prata med ditt barn för att lära känna honom/henne så funkar det bäst att inte bara prata om vad barnet gör och vad barnet äger och har, prata mer med ditt barn om vad hon/han tänker och känner.

För att inte fastna i "sändarläget" där du pratar TILL ditt barn så tränar vi på "empatiskt lyssnande" och att ställa lösningsfokuserade frågor.

För att inte fastna i ”sändarläget” där du pratar TILL ditt barn så tränar vi på ”empatiskt lyssnande” och att ställa lösningsfokuserade frågor.

Korgmodellen används för att tydliggöra hur vi tänker kring "vem som ska ta ansvar för vad" för att minska på konflikter.

Korgmodellen används för att tydliggöra hur vi tänker kring ”vem som ska ta ansvar för vad” för att minska på konflikter.

Mattan på Qvinnokällan + lite frystejp blev en frustrationsrondell.

Mattan på Qvinnokällan + lite frystejp blev en frustrationsrondell.

Alla får papper så de kan bygga upp sin egen pärm.

Alla får papper så de kan bygga upp sin egen pärm.

Styrkekorten: Vilken styrka har jag nu som förälder och vilken styrka skulle jag vilja utveckla?

Styrkekorten: Vilken styrka har jag nu som förälder och vilken styrka skulle jag vilja utveckla?

Tagged with:
 

”Du har faktiskt lovat att fixa det där i två månader” sa min 20-åriga dotter till mig i går, och när jag svarade med att förklara att jag glömde bort det eftersom jag har så mycket att göra hela tiden, jag jobbar jämt. ”Men det där har ju du sagt i flera år nu, du verkar jobba jämt” sa min dotter och så sa hon att hon fixar det själv. Och stället för att bli glad över att jag äntligen delegerat över det här samtalet till försäkringsbolaget till den det gällde – min dotter – (som faktiskt är 20 år) så kände jag mig full av skuldkänslor och ringde till Tommie (min särbo).

”Tror du att människor uppfattar mig som lat” frågade jag honom och han svarade nej. ”Varför känns det så för mig när jag inte hinner med?” frågade jag med gråten i rösten.

Jag vet vad det beror på; Under min uppväxt så förmedlade mina föräldrar (särskilt pappa) att jag borde dammsuga när jag tex. var hemma och var sjuk, att jag borde göra fixa det eller det när jag kom hem tidigare från skolan, att jag inte skulle lata mig hela helgen och så vidare. Nu vill jag vara tydlig med att jag inte alls tycker att mina föräldrar var oresonliga och stränga, min uppväxtmiljö var väldigt bra och jag har en riktigt sund grundtrygghet men jag har svårt att bara fördriva tiden med att lata mig.

Så när jag sa till min dotter att jag jobbar HELA TIDEN, så innebär det att jag uppfattar det som att jag gör just det; jobbar och känner hela tiden att jag ligger efter. Under det senaste halvåret har jag inte haft någon möjlighet till framförhållning, jag skriver klart mina manus till föreläsningar och planeringar till föräldragrupper i sista minuten.

Jag har en hel lista på saker som jag skulle vilja göra; Skriva artiklar (nu när jag äntligen har fixat inloggen till min nya hemsida så börjar jag i dag med att skriva ett blogginlägg) Mejla ut alla åhörarkopior (Men då vill jag ju helst kunna lägga in adresserna i mitt nyhetsbrev också, tänkte att det skulle spara tid men jag har inte haft tid att lära mig hur Nyhetsbrevet funkar… ”Moment 22 alltså”) Nyhetsbrevet. Lära mig uppdatera hemsidan. Fixa korta filmer som en aptitretare inför mina föreläsningar. Bygga upp min You Tube kanal. Ordna nätbaserade föreläsningar och föräldrakurser.

Och sen finns det en hel lista på saker som jag skulle vilja göra här hemma…. då kan jag tillägga att jag är ensamstående med tre tonåringar och två katter (varav den ena är en sprallig kattunge) Jag lever dessutom i ständig ekonomisk kris och mitt val att satsa på det här med föreläsandes i stället för att arbeta heltid som förskollärare gnager sig in och ger mig skuldkänslor över mina tre tonårsbarn som drabbas hårt av min brist på pengar.

Det skulle vara fint om jag kunde säga till mig själv så jag tar till mig det känslomässigt: Var snäll mot dig själv, du gör det bästa du kan. Det gäller ju andra så det borde också gälla mig.

Till er som saknar åhörarkopior eller vill att jag ska lära mig mina manus utantill: Jag gör hela tiden mitt bästa, lita på att jag gör det.

Den här veckan så är det som en försmak inför hur min sommar kommer att vara: Nattjobb på boende för vuxna som har schizofreni, från i dag ska jag jobba fem nätter i rad.

Det är också en slags vila i det.

Förra året när jag sommarjobbade natt så fick jag in rutinen att ta en lång promenad varje dag, jag har längtat efter att få gå en lång promenad i veckor nu…

Respons från åhörare i april och maj, jag ligger väldigt mycket efter när det gäller att maila ut åhörarkopior

Respons från åhörare i april och maj, jag ligger väldigt mycket efter när det gäller att maila ut åhörarkopior

 

Jag erkänner direkt att jag inte har någon egen erfarenhet av att vara mammaledig med småbarn i Stockholm, i och för sig så började jag mina två första år som förälder i en lägenhet i Södertälje som låg fyra trappor upp utan hiss men jag kan ändå inte relatera riktigt till det som tre-barns mamman Ulla skriver i DN åsikt i september 2016. Ulla beskriver att det kan vara problem med trånga lyhörda lägenheter, ingen egen trädgård och på vintern kan det vara väldigt besvärligt att ta sig fram med barnvagn till lekparker, Ulla anser att allmänna lekparker dessutom verkar var tillhåll för uteliggare och missbrukare. Hon menar också att det är tråkigt för barn som måste åka hem kl 15 och missar de längre roliga utflykterna som förskolan gör.

I Stockholm hade de föräldralediga redan barnomsorg till syskon 30 tim/veckan, det är alltså 6 timmar per dag. Men nu har stockholmsföräldrar rätt till heltid eller obegränsat antal timmar på förskolan för de barn som fått syskon. Den här förändringen läggs fram som en ”förmån” för barnen, men hur fungerar det egentligen i praktiken? Missar de barn som ”tvingas” hem efter 6 timmar alla roliga utflykter som Ulla säger? Stämmer det som finansborgarråd Karin Wanngård (S) sade i SVTNyheter  hoppas på när hon säger att ”...satsningen på fler timmar i förskolan kommer att löna sig i längden…”  eftersom ”Förskolan har positiva effekter på barns lärande och utveckling” 

I de flesta av kommunerna i Sverige får föräldralediga ha syskon i förskola max 15 tim/v, det här tycker jag är helt rimligt eftersom den pedagogiska verksamheten på förskolor oftast sker mellan klockan 8.45 – 11.45. Men nu väljer allt fler kommuner att göra som i Stockholm; erbjuda heltid. Söderhamns kommun (Hälsingland) är en av de kommuner som redan erbjuder 30 t/v, men där försvinner ju storstadsföräldrars argument med svårt med lekplaster, trångboddhet, långa restider till arbetet och brist på släktingar som kan hämta tidigare…

Nu vänder vi oss till de som är experterna på förskola: Personalen.

Jag kör en snabb googling och blir inte direkt förvånad över att läsa om till exempel: ”…När Sydsvenskan på tisdagen besökte Klangen rådde fullständigt kaos. Ett tjugotal barn som knappt kan gå kravlar eller kryper gråtande och skrikande omkring i hallen. Tårar rinner nerför kinderna på en av de anställda som berättar om sopor som samlas på hög och om blöjor som inte hinner bytas.
– Blöjbyten är en säkerhetsrisk. Då måste vi se vad som händer på skötbordet och de andra barnen kan skada sig, säger en anställd…” (2016)

”…Lärare i förskolan är den yrkesgrupp som har högst sjukskrivningstal, är mest stressade och mår dåligt av den otydlighet som finns kring vårt läraruppdrag. Att expandera en verksamhet, som genom förslaget ”Rätt till heltid”, där professionen redan idag går på knäna är inte att ta lärares situation på allvar…” (lärarförbundet, 2016)

”…Förskolepsykologen Gunilla Niss, som skrivit boken ”Förskola för de allra minsta”, kallar de stora grupperna för ”strukturell barnmisshandel”. Hon vittnar om att småbarnsgrupperna, som i Skolverkets statistik består av ett- till treåringar, i praktiken kan bestå av enbart ettåringar. – Hur ska personalen kunna skapa en god relation till vart och ett av de här barnen, frågar sig Gunilla Niss. Hon säger att när personalen inte hinner med känner sig barnen otrygga. Då ger de sig på varandra, eller drar sig undan och mår dåligt…”(Lärarnas tidning, 2013)

Jag är själv förskollärare,  men eftersom jag inte längre arbetar på förskola så låter jag en förskollärare i ett litet samhälle i närheten av Kramfors berätta, jag har gjort henne anonym och kallar henne nu för ”Anna” och berätta om sin vardag på en småbarnsavdelning (1 – 3 år) där majoriteten av de 16 barnen är under 3 år. På avdelningen är de två personal förutom mellan kl 10 -12 då de är tre stycken. Det finns knappast tid för någon pedagogisk verksamhet, utan allt fokus ligger på att passa barnen. De har ett barn som är väldigt utåtagerande och de misstänker en diagnos, sedan finns det flera barn som aldrig verkar kunna varva ner och har symtom som kan likans vid ADHD ( men som också är ett symtom på anknytningsfrustration/ E-L inpass). ”Anna” berättade att hennes kollega ringde henne häromdagen och berättade att det var över en vecka sedan som de verkligen pratade med varandra – ändå jobbar de på samma avdelning.

”Anna”, hennes kollegor och förskolechef känner en stor oro över att kommunen ska ta beslut om att barn till föräldralediga ska få ha sina barn där på heltid, personalen ”går på knäna” redan nu.

Argumentet med att barnen går miste om spännande utflykter och pedagogisk verksamhet om de inte får gå heltid på förskolan stämmer inte, det är tyvärr tvärtom; när barngruppen är STOR under hela dagen och personaltätheten LITEN minskar möjligheten till utflykter och pedagogisk verksamhet i mindre grupper, det minskar chansen till mysig tid på eftermiddagen där personal och barn kan ägna sig åt lugna reflekterande samtal eller läsa böcker tillsammans… (sånt där som föräldrar själva minns som härligt från sin egen tid på dagis)

Nu undrar jag: Vad är det som gör att politiker tror att den arbetsmiljö som får vuxna att må dåligt av stress, är bra för barnen? Vad är det som gör att politiker inte lyssnar på de experter som finns på den dagliga miljön på förskolorna; personalen? Varför tas såna här beslut över huvudet på dessa experter?

Vilka är vinnarna när de här barnen har väldigt långa dagar på förskola i stället för att få vara hemma med förälder och sitt syskon åtminstone halva dagen?

Det är inte barnen i alla fall.

 

 

Tagged with:
 

”Anna”( Hon heter egentligen något annat) arbetar som förskollärare i ett litet samhälle utanför Kramfors och norr om Härnösand (det ligger alltså i Norrland) berättade för mig att de behöver hjälp med att ”mota Olle i grind” och förebygga så att deras samhälle slipper det som redan tagits beslut beslut om  i Stockholm: Rätten till heltid på förskola för syskon till föräldralediga.

När jag läser det finansborgarrådet Karin Wanngård (S) sagt till SVT Nyheter i december så låter det ju bra:

”Förskolan har positiva effekter på barns lärande och utveckling, och ger ett bra socialt sammanhang. Utöver det fungerar den även utjämnande när vi tittar på socioekonomiska effekter, förskolan är en viktig del i vårt arbete att bygga ett Stockholm för alla.”

”Alla barn ska ha rätt till heltid på förskolan. Den viktigaste anledningen att de barn som går på förskola i den pedagogiska miljön, har bättre förutsättningar senare i livet, när man går vidare i skola och högre utbildning.”

Dessutom så anser Karin Wanngård att familjer ska få bestämma själva över vad som passar deras livssituation bäst och det känns ju rimligt, 15 timmar i veckan för att få vara en del av den pedagogiska verksamheten och träffa kompisar tycker jag är helt okej, det som jag ställer mig väldigt tveksam till är att de här barnen ska gå heltid på förskolan. Vet de föräldrar som låter sina små barn gå hela dagarna (det är obegränsat antal timmar) på förskolan i stället för vara mycket hemma med den föräldralediga mamman eller pappan och syskonet, hur det kan påverka deras barn nu och på lång sikt? Hur mycket koll har de egentligen på anknytning, tror de att anknytning bara handlar om de första bäbismånaderna?

När det står i media att ”barn som går på förskola har bättre förutsättningar senare i livet” så förstår jag att föräldrar tar beslutet att låta sitt barn gå många timmar på förskola, det blir ett grupptryck, för vem vill inte att ens barn ska få så bra förutsättningar som möjligt?

Dessutom så har de flesta som är föräldrar i dag själv en uppväxt där de varit många timmar på ”dagis”, jag skriver i en tidigare bloggtext  att det finns en risk att dessa vuxna tror att föräldrarollen innebär att barnet hela tiden ska aktiveras och att föräldern måste vara politiskt korrekt och pedagogiskt för att lära barnet om genus, allas lika värde, hög social kompetens osv.  Det verkar också som om det blivit allt viktigare att visa upp en yta av att vara ”duktig förälder” på sociala medier, men om föräldern strävar efter att vara perfekt i oändlighet – då är det lätt att känna sig misslyckad, för INGEN förälder lever upp till såna förväntningar – och det känns säkert som en bra lösning att barnet får vara på förskolan i många timmar för att liksom säkerställa att barnet får möjlighet till en bra framtid…. eller nåt.

OM de här föräldrarna hade mer kunskap om anknytningsfrustration och separationsbaserade symtom skulle det påverka deras beslut eller är ”egen tid” (utan ett äldre syskon som ska sysselsättas) mest värd?

Det är dags att göra som ”Anna” bad mig om, hitta sätt för att förebygga att förskolor blir en stor förvaringsplats för barn i stället för den härliga pedagogiska miljön som förskolan borde få vara. Det gäller att ta fighten för barnens rättigheter för det kan de inte göra själva. Jag märker att det här kommer att bli en blogg-följetong, för det är så mycket jag vill berätta…

”Barn vet inte vad de behöver – de vet ofta bara vad de har lust med. Det finns ett ökande antal familjer som i det närmaste tyranniseras av av små och halvstora barn som till synes är helt självupptagna och asociala. Det är barn som får för mycket av det som de vill ha – och för lite av det som de behöver.” Jesper Juul ur boken Ditt kompetenta barn.

 

Eva-Lena Edholm

Tagged with: