Jag erkänner direkt att jag inte har någon egen erfarenhet av att vara mammaledig med småbarn i Stockholm, i och för sig så började jag mina två första år som förälder i en lägenhet i Södertälje som låg fyra trappor upp utan hiss men jag kan ändå inte relatera riktigt till det som tre-barns mamman Ulla skriver i DN åsikt i september 2016. Ulla beskriver att det kan vara problem med trånga lyhörda lägenheter, ingen egen trädgård och på vintern kan det vara väldigt besvärligt att ta sig fram med barnvagn till lekparker, Ulla anser att allmänna lekparker dessutom verkar var tillhåll för uteliggare och missbrukare. Hon menar också att det är tråkigt för barn som måste åka hem kl 15 och missar de längre roliga utflykterna som förskolan gör.

I Stockholm hade de föräldralediga redan barnomsorg till syskon 30 tim/veckan, det är alltså 6 timmar per dag. Men nu har stockholmsföräldrar rätt till heltid eller obegränsat antal timmar på förskolan för de barn som fått syskon. Den här förändringen läggs fram som en ”förmån” för barnen, men hur fungerar det egentligen i praktiken? Missar de barn som ”tvingas” hem efter 6 timmar alla roliga utflykter som Ulla säger? Stämmer det som finansborgarråd Karin Wanngård (S) sade i SVTNyheter  hoppas på när hon säger att ”...satsningen på fler timmar i förskolan kommer att löna sig i längden…”  eftersom ”Förskolan har positiva effekter på barns lärande och utveckling” 

I de flesta av kommunerna i Sverige får föräldralediga ha syskon i förskola max 15 tim/v, det här tycker jag är helt rimligt eftersom den pedagogiska verksamheten på förskolor oftast sker mellan klockan 8.45 – 11.45. Men nu väljer allt fler kommuner att göra som i Stockholm; erbjuda heltid. Söderhamns kommun (Hälsingland) är en av de kommuner som redan erbjuder 30 t/v, men där försvinner ju storstadsföräldrars argument med svårt med lekplaster, trångboddhet, långa restider till arbetet och brist på släktingar som kan hämta tidigare…

Nu vänder vi oss till de som är experterna på förskola: Personalen.

Jag kör en snabb googling och blir inte direkt förvånad över att läsa om till exempel: ”…När Sydsvenskan på tisdagen besökte Klangen rådde fullständigt kaos. Ett tjugotal barn som knappt kan gå kravlar eller kryper gråtande och skrikande omkring i hallen. Tårar rinner nerför kinderna på en av de anställda som berättar om sopor som samlas på hög och om blöjor som inte hinner bytas.
– Blöjbyten är en säkerhetsrisk. Då måste vi se vad som händer på skötbordet och de andra barnen kan skada sig, säger en anställd…” (2016)

”…Lärare i förskolan är den yrkesgrupp som har högst sjukskrivningstal, är mest stressade och mår dåligt av den otydlighet som finns kring vårt läraruppdrag. Att expandera en verksamhet, som genom förslaget ”Rätt till heltid”, där professionen redan idag går på knäna är inte att ta lärares situation på allvar…” (lärarförbundet, 2016)

”…Förskolepsykologen Gunilla Niss, som skrivit boken ”Förskola för de allra minsta”, kallar de stora grupperna för ”strukturell barnmisshandel”. Hon vittnar om att småbarnsgrupperna, som i Skolverkets statistik består av ett- till treåringar, i praktiken kan bestå av enbart ettåringar. – Hur ska personalen kunna skapa en god relation till vart och ett av de här barnen, frågar sig Gunilla Niss. Hon säger att när personalen inte hinner med känner sig barnen otrygga. Då ger de sig på varandra, eller drar sig undan och mår dåligt…”(Lärarnas tidning, 2013)

Jag är själv förskollärare,  men eftersom jag inte längre arbetar på förskola så låter jag en förskollärare i ett litet samhälle i närheten av Kramfors berätta, jag har gjort henne anonym och kallar henne nu för ”Anna” och berätta om sin vardag på en småbarnsavdelning (1 – 3 år) där majoriteten av de 16 barnen är under 3 år. På avdelningen är de två personal förutom mellan kl 10 -12 då de är tre stycken. Det finns knappast tid för någon pedagogisk verksamhet, utan allt fokus ligger på att passa barnen. De har ett barn som är väldigt utåtagerande och de misstänker en diagnos, sedan finns det flera barn som aldrig verkar kunna varva ner och har symtom som kan likans vid ADHD ( men som också är ett symtom på anknytningsfrustration/ E-L inpass). ”Anna” berättade att hennes kollega ringde henne häromdagen och berättade att det var över en vecka sedan som de verkligen pratade med varandra – ändå jobbar de på samma avdelning.

”Anna”, hennes kollegor och förskolechef känner en stor oro över att kommunen ska ta beslut om att barn till föräldralediga ska få ha sina barn där på heltid, personalen ”går på knäna” redan nu.

Argumentet med att barnen går miste om spännande utflykter och pedagogisk verksamhet om de inte får gå heltid på förskolan stämmer inte, det är tyvärr tvärtom; när barngruppen är STOR under hela dagen och personaltätheten LITEN minskar möjligheten till utflykter och pedagogisk verksamhet i mindre grupper, det minskar chansen till mysig tid på eftermiddagen där personal och barn kan ägna sig åt lugna reflekterande samtal eller läsa böcker tillsammans… (sånt där som föräldrar själva minns som härligt från sin egen tid på dagis)

Nu undrar jag: Vad är det som gör att politiker tror att den arbetsmiljö som får vuxna att må dåligt av stress, är bra för barnen? Vad är det som gör att politiker inte lyssnar på de experter som finns på den dagliga miljön på förskolorna; personalen? Varför tas såna här beslut över huvudet på dessa experter?

Vilka är vinnarna när de här barnen har väldigt långa dagar på förskola i stället för att få vara hemma med förälder och sitt syskon åtminstone halva dagen?

Det är inte barnen i alla fall.

 

 

Tagged with:
 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

[+] Zaazu Emoticons Zaazu.com