Känner du igen det här citatet från Jesper Juul: ”Ett kränkt barn slutar inte älska sina föräldrar. Det slutar älska sig själv.” Jag tycker själv att det är något av ett klassiskt citat som dyker upp i mitt flöde på Facebook och Instagram lite då och då, men vad betyder det egentligen?

Är det så att ALLA barn älskar sina föräldrar? Måste vi älska våra föräldrar?

Jag tror att det handlar om mer abstrakta känslor än att älska någon, jag tror mer på att det handlar om anknytning och jag tror att du kan vara anknuten till dina föräldrar utan att du älskar honom eller henne. (Det här är alltså bara vad jag tror, jag kommer inte i håg att jag läst precis om det här någonstans)

Anknytning är en instinkt som vi föds med, det första som en nyfödd bäbis strävar efter är någon vuxen att anknyta till: Få vara nära och känna sig trygg i att jag ska få fortsätta vara nära den här personen. Det är ren instinkt och alltså ingenting som ett barn väljer, barnet väljer inte att vara anknuten till en specifik vuxen.

Om jag jämför det med att älska någon så är det samma slags abstrakta känsla, du kan inte tvinga någon att bli kär i dig och du kan inte tvinga fram känslor av kärlek hos dig själv även om du vet att den här personen vore perfekt att vara tillsammans med. Jag tror att de flesta av oss har upplevt någon form av olycklig kärlek – den känns. Du kan också fortsätta ha en relation med en person som behandlar dig riktigt dåligt, du kan helt enkelt känna att du älskar den här personen och ägna år efter år åt en relation som egentligen är dålig för dig.

När ett barn är starkt anknuten till sin förälder så innebär det att barnet ser den vuxna som sin orienteringspunkt dvs den vuxna som lär barnet om hur det är att vara människa, hur jag själv ”är” och vad andra personer tycker om mig. Det lilla barnet lär sig redan under sina första år hur det är ”normalt” att bete sig i relationer och hur det är ”normalt” att bete sig som förälder. Men eftersom hjärnan inte kan censurera bort anknytningar som är dåliga för mig själv så fortsätter barnet att sträva efter att få närhet och lära sig av en förälder som är riktigt jäkla dålig i sin roll som förälder – han/hon har helt enkelt inte förmågan att vara förälder –

När barnet inte får vara nära sina föräldrar känslomässigt eller psykologiskt så upplever barnet sig separerad, och eftersom anknytningsinstinkten gör föräldern till oreinteringspunkten som barnet lär sig av så innebär det massor av lektioner av att det är mig det är fel på.

Det här barnet får inte den trygga anknytning som är ”växtnäringen” som får den grodd av självkänsla som vi alla föds med att växa och utvecklas. Som Jesper Juul skriver: ”…slutar älska sig själv.” Utan den trygga anknytningen så är det också mycket svårare för barnet att bygga upp sin egen identitet och hitta sin egen integritet.

Det som är riktigt komplicerat är att upplevelsen av separation inte ens behöver vara sann. Om jag till exempel skulle tro att Tommie som jag är förlovad med och älskar väldigt mycket, om jag skulle tro att han är otrogen mot mig eller vill göra slut så kan jag lova att det känns i hela min kropp rent fysiskt och dessutom så skulle jag bli helt uppfylld av svåra känslor.

Det finns barn som växer upp i familjer som verkar vara välfungerande på ytan, men har ett samspel med en atmosfär som är så ”giftig”att barnet upplever sig psykologiskt misshandlad – fast det är ”bara känslor” och mycket svårare att förklara för någon utomstående. Föräldern kanske inte ens är medveten om att barnet har den här upplevelsen och det är definitivt svårare att sluta med något som är så abstrakt för ”sändaren” men förödande för ”mottagaren.”

Eftersom vi inte väljer den som vi anknutit till så kan vi inte heller välja bort den personen. När anknytningen inte fungerar så blir barnet uppfylld av frustration som behöver komma ut och det blir i aggressiva attacker = tex bråk, skrik, skada någon annan, skada mig själv, sluta äta, självmord m.m

Som vuxen kan vi göra ett aktivt val och rent intellektuellt bestämma oss för att bryta kontakten med min förälder,  men strävan efter anknytning finns alltid kvar och påverkar hur jag mår – fast jag kanske inte alls kopplar i hop det med att det handlar om anknytningsfrustration….

Hjärnan kan inte må dåligt utan orsak så då hittar människan på orsaker; det är arbetets fel, jag är så fet,  det är min relation som gör att jag mår dåligt eller så kanske jag utvecklar någon slags tvång och blir superpedantisk.
När den ”alternativa orsaken” är fixad så stängs alarmet av en stund, men sätts i gång igen eftersom det inte var den primära orsaken.

Det går att stänga av kroppens alarm från anknytningsfrustrationen, det går att lösgöra sig från anknytningen MEN då behöver jag anpassa mig till verkligheten som den är på ett känslomässigt plan och jag behöver känna den fruktlöshet som den här insikten ger.

Jag tror att Jesper Juul också är medveten om det här, men det skulle ju bli ett väldigt långt citat och inte alls lika ”slagkraftigt”…

 

Eva-Lena Edholm

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

[+] Zaazu Emoticons Zaazu.com