Det finns en trend i Sverige att ösa beröm över barnen. Många vuxna tror att när barnet får positiv uppmärksamhet för att hon gör bra saker, kommer hon att fortsätta göra bra saker så vi säger:
”Vad DUKTIG du är som klädde på dig själv!”
”Vad BRA att du dukade av din tallrik!”

Men jag minns hur irriterad jag blev när min pappa envisades med att säga ”Vad BRA du är på att dammsuga Eva-Lena” varenda gång jag dammsög när jag var barn och tonåring. Han trodde att han var snäll, men jag minns att jag kände mig provocerad: ”Hur svårt kan det vara att vara BRA på att dammsuga?” När han sa att jag var bra på att dammsuga så kändes det lite som att jag var en hund eller nåt.

Jag fortsatte att dammsuga hemma lite då och då, men jag gjorde det INTE för att få beröm, utan jag gjorde det för att jag märkte att det var värdefullt för mamma och pappa när vi i familjen hjälptes åt att städa.
Det är en del av trygg anknytning att vilja vara god för sina föräldrar.

När vi berömmer barn och belönar det som barn gör helt hejdlöst, så värderar vi bara barnets prestationer. Det är lätt att bli beroende av beröm och det gör att drivkraften att prestera och få beröm växer – och det blir en bra grogrund för att bli en vuxen som bli en högpresterande vuxen som riskerar att bli utbränd….  jag tror inte att någon förälder vill ge sitt barn det utgångsläget i arbetslivet.

När det finns ett straff – eller belöningssystem så börjar vi människor att göra saker för att undvika straff eller få en belöning, i stället för att göra sysslan för att jag vill eller inser att jag borde göra det här. Det finns en risk att barnet inte lär sig att använda sin inre kompass kring vad som han/hon känner är rätt eller fel, utan bara följer någon annans anvisningar.
Vill vi att barnen ska bli vuxna som bara lyder, eller  vill vi att de ska lära sig att följa sin egen moral?

När vuxna använder ett belöningssystem kan det också innebära att barnet efter ett tag struntar i att göra det som den vuxna önskar, eftersom det har gått inflation i systemet, belöningen ger inte samma glädje längre.
– Då blir det liksom okej att göra fel för jag ville ändå inte ha belöningen…

De psykologer och läkare som jag tror på tex. Gordon Neufeld, Lars H Gustafsson, Ben Furman, Petra Krantz Lindgren, Bo Hejlskov Elvén, Ross W Green är kritiska mot det här beteeendeorienterade synsättet. De menar ( precis som jag) till exempel att om vi lägger fokus på att bara se barnets beteende och vill förändra barnets beteende, så blir barnet som ett objekt – en sak – som har ett beteende som ska anpassas till de vuxnas vilja eller anpassas till gruppen. De menar att vi behöver se både barn och vuxna som två subjekt – två individer som där båda två har känslor, behov, önskningar och att barnet och den vuxna påverkar varandra, det är ett samspel.

Jesper Juul är en av dem som också är kritisk mot metoder som ska ändra beteendet hos barn med hjälp av konsekvenser eller belöningar.
Han säger att problemet är att de här metoderna fungerar: Barnet blir lugnare, uppför sig bättre det blir färre konflikter.
Det är så här som de mäter resultatet av de här metoderna.

På längre sikt fungerar de inte, eftersom de här metoderna tar för lite hänsyn till VAD det är som är orsaken till att barnet har ett destruktivt beteende, de tar inte hänsyn till barnets inre värld och till HUR barnets relationer till de viktigaste personerna fungerar.

Eva-Lena Edholm

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

[+] Zaazu Emoticons Zaazu.com