När jag var familjehemsmamma fick jag sitta på möte efter möte med skolpersonal. Med en av killarna som var placerade hos oss så satt vi där varannan vecka i ett helt år, det var jag, grabben och så läraren. Vi var två engagerade vuxna som bara ville få hans skolgång att fungera och det gjorde den, fast med väldigt stapplande steg. Nu när jag ser tillbaka på det här så förstår jag att vi vuxna hade helt fel utgångsläge, för vi letade bara efter sätt att motivera honom till att plugga – som om vi kunde hitta en hemlig knapp hos honom som skulle fixa allt.

Nu ställer jag upp två påståenden här: ”Barn kan om de vill” och ”Barn vill om de kan”.
Om du läser dem lite snabbt så kanske du tycker att skillnaden ligger i hur meningarna avslutas; en slutar med ordet vill och den andra med kan. Men skillnaden mellan de här påståendena är oerhört mycket större än orden för skillnaden ligger i hur vi vuxna tänker om barn och tonåringars beteenden. Om vi säger till den där grabben på skolmötet att vi tror på honom, vi är säker på att han kan sköta skolan jättebra om han VILL. Då lägger vi ansvaret för att det är problem i skolan på honom, att det är hans beteende som är fel och att han bara behöver bli motiverad för att lyckas.

Under mina tidigare föreläsningar har jag sagt att människor är motiverade, det gäller bara att hitta det som motiverar och det är sant om jag tittar på människor utifrån ett systemteoretiskt synsätt. Men Ross W Green den amerikanske psykologen och författaren menar att ”Bristande motivation” kanske är den mest överskattade och mest överanvända förklaringen till varför vissa barn och tonåringar inte lever upp till våra förväntningar.

Ett visst barn kanske är väldigt intresserad av hajar och är motiverad till att lära sig allt om hajar – fast bara när hon får göra det på sitt eget vis. Hon är en sån där flicka som förmodligen aldrig kommer att bli motiverad till att lära sig om hajar på det sättet som läraren tycker är bäst. När det inte blir som vi tänkt så letar vi vuxna oftast efter fel hos barnet, fast det i själva verket är så att de vuxnas förväntningar på barnet krockar med de förmågor som just det här barnet har.

Vi har ett skolsystem och en läroplan som baseras på att barn är mogna när de börjar förskoleklass och automatiskt blir intresserad av det läraren säger. Har du tänkt på att vi aldrig skulle påstå att ett barn skulle välja att ha dyslexi, men samtidigt tycker vi vuxna ofta att de omogna barnen ska kunna välja att bete sig på ett visst sätt?

En omogen människa är mer styrd av känslor och har svårt att dämpa impulser och mycket lägre frustrationstolerans. Han/hon har svårt att lära sig av konsekvenser och gör ofta samma slags misstag om och om igen. En omogen människa har svårt att förstå hur han/hennes beteende påverkar andra människor. En omogen människa har svårt för förändringar som att avsluta en aktivitet eller om planerna blir ändrade. En omogen människa har svårt att fokusera på saker som han/hon tycker är tråkigt. Nu har jag räknat upp en massa beteenden som ofta förknippas med neuropsykiatriska funktionshinder, som till exempel ADHD men det är också ett tecken på till exempel omognad, anknytningsfrustration och traumatiseringar.

Om vi ser på barn utifrån ett utvecklingspsykologiskt perspektiv så är alla barns grundinställning att de vill göra rätt, det tillhör anknytningsinstinkten att vilja vara god. Motivationen till att bete sig bra finns alltså redan där, men det finns något som gör att de inte fungerar: Barn gör alltså rätt om de kan.

När vi var familjehem hade vi tonåringar placerade hos oss, den där grabben som jag gick på skolmöten med varannan vecka var 14 år och jag är helt säker på att han både var omogen, var traumatiserad och hade anknytningsproblematik (fast då vill jag tillägga att han inte alls var utåtagerande aggressiv eller hade självskadebeteende) Han hade varit med som så mycket konstigheter under sin uppväxt att hela hans inre var proppfullt av frustration, alarmet tjöt för fullt i hans hjärna. Ett alarm som inte kunde stängas av för det destruktiva som hans mamma utsatt honom för i 13 år kan inte göras ogjort och han hade inte den mognad som behövs för att kunna acceptera verkligheten som den var. Jag är övertygad om att det är många familjehermsbarn som släpar runt på sin biologiska förälder som en ”osynlig huvudperson” och barnet kanske inte ens är medveten om det själv. Den här ”osynliga huvudpersonen” är orsaken till att alarmet går på högvarv och frustrationen påverkar barnet/tonåringens agerande mycket mer än vad du som familjehemsförälder eller lärare gör. Det spelar ingen roll att du är superengagerad och verkligen vill det bästa för honom/henne för du har inte barnets känslomässiga uppmärksamhet.

När vi vuxna blir utbränd, deprimerade eller är med om ett trauma så kan vi bli sjukskrivna. Men när det gäller barn och tonåringar så är det skolplikten som gäller, de ska till skolan oavsett hur de mår och helst ska de lära sig så att de kan prestera på proven och få betygen som behövs för att komma in på gymnasiet.

Vet du, jag tror att allting hade blivit annorlunda för grabben som bodde hos oss, jag tror att han hade klarat skolan om vi i stället hade lagt fokus på bygga upp en stark ömsesidig relation med honom och kunde få honom att känna sig trygg. Om vi hade kunnat minska på alarmet och frustrationen inom honom så hade han säkert kunnat få toppenbetyg. Men då kommer vi in på familjehemsvårdens dilemma: Barnet ska helst hem till de biologiska föräldrarna och det gör att många placerade barn och familjehem svävar runt i en oändlig oförutsägbarhet som de inte kan påverka – det kan väl beskrivas som rena motsatsen till trygghet.

Eva-Lena Edholm

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

[+] Zaazu Emoticons Zaazu.com