Jag överdrev i mitt förra inlägg när det står ungefär så här att jag känner oro över Saga som är ute och reser. Oroskänslorna har lagt sig nu, de var bara höga när hon var i Turkiet och vi inte visste vad som hände mer deras resa = utlämnade till flygbolaget. Nu är hon i Nya Zeeland och jag känner mig lugn, okej då… jag vill helst i alla fall få ett sms om dagen.

Varför känner jag det här lugnet nu? Jo, för att jag litar på hennes omdöme, jag vet att hon kan lösa problemsituationer själv och efter den här resan så kommer hon ha en massa livserfarenhet. Precis det som jag önskar att hon får; livserfarenhet och få se många olika sätt att leva.

Det som jag lärde mig när jag bodde i London är min dyrbara skatt. I bland brukar jag ligga och ”vakensova”, då  minns jag människor, lukter, miljöer, musik som jag upplevde i London, det är som att ha en se på en film där ingen blir gammal och allt är som vanligt. I verkligheten har det gått 25 år sedan jag bodde där.

När jag bodde i London gjorde jag mycket värre saker än vad Saga kommer att göra på sin resa, men det jag gjorde var egentligen inte alls så farligt som det låter när jag berättar om att jag var hemlös och squattade i förra bloggen. Jag kände att mina föräldrar litade helt och fullt på mitt omdöme, de lät mig ta mitt eget ansvar.

Jag kände mig aldrig rädd i London, jag träffade bra människor och någon enstaka dålig (jag fick stryk av en tjej från Skottland tre helger i rad utan anledning, men det löste jag) Alla jag kände tog droger på helgerna – utom jag, jag rökte inte ens vanliga cigaretter och de respekterade mig, ingen tjatade. Jag lärde mig saker som knappt några turister kan; Hur man får gratis mat av Hare Krishna (ser ut som en enda röra av mat, men god) Var man sover i Hyde Park utan att bli upptäckt av polisen, Vart man går för att se de bästa psychobilly spelningarna, Hur man ”öppnar” en squat (ockuperad lägenhet) = Inom 24 timmar kunde personen köra ut personerna i lägenheten, men efter 24 timmar gick det till domstol. Jag bodde sex månader i våran squat och mina kompisar några månader till….

Men andra människor verkar bli förskräckta när jag visar foton och berättar hur det var.

Visst var jag mer naiv när jag åkte dit, den blev lite tilltufsad men den finaste av naiviteten har jag fortfarande kvar; Jag försöker se det bra hos människor, jag har mycket överseende och dömer inte ut folk på förhand. Jag har aldrig hatat någon, inte ens den jag borde hata.

Jag är nyfiken på vad Sagas resa kommer att ge henne…

Eva-Lena Edholm

 

 

Varenda människa har väl en mobiltelefon nu för tiden, vi har vant oss vid att nästintill alla är tillgängliga nästan jämt. Jag undrar om det har gjort oss både lättare frustrerad och mer orolig?

När jag var 22 år så bodde jag i London. De första fyra månaderna var jag au pair men sen så blev jag hemlös och bodde lite var stans; jag sov hos olika kompisar varje natt i nån vecka, jag sov ute under någon buske i Hyde Park med min franska pojkvän i någon vecka och sen så flyttade jag in i en squat (ockuperad lägenhet)

Det här var före mobiltelefoneras tid. När jag var au pair så ringde min pappa till den familjens telefon flera gånger i veckan för att prata med mig, under de resterande åtta månaderna bestämde vi att jag skulle ringa från en telefonkiosk och sen ringde mina föräldrar upp mig på det numret. En gång i veckan ringde jag hem. En vecka så glömde jag bort att ringa hem till Sverige, det var ju så mycket som hände i London och jag hade fullt upp med konserter, träffa kompisar och jobba… (ärligt talat så tänkte jag knappt på Sverige under det här året)

När jag ringde till mina föräldrar efter några dagar (det kan ha varit en hel vecka) så fick jag höra två väldigt oroliga föräldrar i en lite by i Hälsingland som hade tänkt ringa Interpol för att efterlysa sin dotter i London.

Det här hade jag svårt att förstå, jag berättade det ofta som en ”rolig historia” om att de tänkt efterlysa mig via Interpol.

Men nu förstår jag verkligen deras oro. För nu är jag själv förälder till en tjugoårig tjej som är ute och reser i världen.

Min dotter har mobiltelefon och jag har fixat ett abonnemang så att hon får 8000 minuters samtal, 8000 sms och 8000 mms för 199 kr. (i två veckor) Resten av tiden (ca fyra månader) räcker det med mobilerna för vi har Iphones och kan prata gratis FaceTime och skicka gratis sms när det finns wi-fi – hon bor på ett vandrarhem med bra internet täckning.

Jag vill helst höra något från henne en gång om dagen, och jag blir frustrerad om jag inte får tag på henne. Jag får verkligen hålla mig från att ringa henne hela tiden – helst vill jag ju också se henne när vi pratar. Jag vill också se bilder från Nya Zeeland. Såklart. Hon har ju ändå det där himla bra abonnemanget…

Men jag håller mig och nöjer mig med att smsa ungefär en gång om dagen (och gärna prata FaceTime någon gång i veckan ….. ) Hon är ju vuxen nu och behöver klara sig själv.

Fast jag tänker så här; Om jag hade varit utlämnad till ”ett telefonsamtal per vecka från en telefonkiosk” så hade jag anpassat mig till det. Det blir fasiken värre när hon bara är några knapptryck bort.

1909599_1063493042471_2494834_n

Här är jag i London – 92

1909599_1063482602210_8311184_n

Vi har nyss vaknat i Hyde Park, jag och min franska kille Vincent.

 

 

 

Är det så att du tror att anknytning bara är någonting som handlar om samspelet mellan små barn och deras föräldrar? Det är inte så konstigt att du tänker så eftersom det ungefär är det vi lärt oss av Bowlby´s klassiska anknytningsteori, men ditt anknytningsmönster påverkar både hur du tänker och känner om dig själv som vuxen och det påverkar hur du beter dig i en kärleksrelation.

Om du är nykär så tänker du mest av allt på honom/henne och du märker inte irriterande vanor som den här personen har och som kommer att reta dig till vansinne om några månader eller år. När du är anknuten till någon så har du mer tolerans, det här en väldigt viktig del av få till ett fungerande föräldraskap för hur skulle det gå om föräldern inte kunde tolerera sitt barns beteende som ger vakennätter, bajsblöjor, spyor, skrik och gråt? Om du har en kärleksrelation och du börjar känna dig närmast ”allergisk” mot din partner och inte ens står ut med att vara i samma rum som honom, då beror det inte på att han har förändrats utan  – det är du som har lösgjorts från anknytningen du hade till honom. Du är helt enkelt inte den där toleransen längre och du har inte heller anknytningsinstinkten som gör att du vill vara god för den andra personen (Visst kan du forfarande bete dig trevligt och vara omtänksam – men då handlar det mer om att du blivit fostrad till att bete sig så mot dina medmänniskor)

Det är ditt anknytningsmönster som bygger upp hur du startar upp själva relationen, vissa av oss har byggt upp strategier som har gett personlighetsdrag som ”gömmare” eller ”sökare”. En gömmare är en sån där som inte riktigt tar initiativ, medan sökaren inte alls tycker att det är pinsamt att visa sitt intresse genom att starta samtal eller helt enkelt bjuda upp till en ”tryckare” när en lugn låt sätts igång. De här personlighetsdragen märks också när det blir konflikter; När det hettar till då smiter en gömmare undan,  väntar ut den andra eller så gör han/hon slut direkt och skaffar sig en ny kärlek. En sökare försöker göra allt för att laga sprickan i relationen och kan lägga väldigt mycket tid på att förklara, visa kärlek, vara förstående… En sökare litar inte riktigt på vad som händer om han/hon bara tar ett steg tillbaka och väntar.

Lever du i en sund relation då märker du av anknytningen genom att din omvårdnade instinkt triggas i gång om han mår dåligt eller har problem, då vill du hjälpa honom och ta hand om honom – och hans anknytningsinstinkt låter dig göra det, eftersom en mogen människa låter sig bli omhändertagen och du för tillfället är högst i eran anknytningshierarki. Om du mår dåligt så svänger hierakin och han tar hand om dig. Det är så här det fungerar i en relation mellan två vuxna människor, livet tillsammans blir en anknytningsdans.

Nu kanske det känns hopplöst om du råkar vara en sån som har haft en eländig uppväxt där det har fattas något för att få till ett tryggt anknytningsmönster, då är det bra att veta om: Anknytningsmöster går att göras om och ”Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom” (Titel på en bra bok av Ben Furman)

Tillsammans har vi möjlighet att få ett bättre resulat (1).001

 

En trygg anknytning är en sån som knappt märks när livet flyter på och är harmoniskt, då känner du bara av din anknytning vid tillfällen när du blir extrastolt över ditt barn som sjunger så fint på skolavslutningen och får en ”rusch” i hjärtat av lycka. Men om någonting händer, om du inte kan hitta din tvåring inne på stans största affär eller om din tonåring inte ringer hem när hon skulle – då triggas din anknytningsinstinkt igång eftersom det är något farligt som händer, den där harmoniska tryggheten finns inte längre.

Anknytning är det som styr människors uppmärksamhet mest av allt. OM ditt barn är med om en hemsk olycka och ligger svävande mellan liv och död på sjukhus så tränger sig din anknytningsinstinkt fram och knuffar undan andra saker som du annars brukar uppmärksamma; det påverkar din hunger, din trötthet, hur du mår själv, du bryr dig inte om böcker som ska läsas eller filmer som borde ses och du har svårt att fokusera på vad den andra personen säger. Det är som om ett jättestort alarm är påslaget i din kropp

I fredagsnatt satte Saga, min äldsta dotter, igång mitt inre larm och det tjöt för fullt hela helgen. Hon är på en lång utlandsresa med sin bästa kompis och det blev krångligt med bytet av flygplan i Istanbul. Tjejerna blev fast i Turkiet i fem dagar, Turkiet som är det värsta landet i Europa som jag kan tänka mig eftersom de är så usla på mänskliga rättigheter och det sprängs bomber och skjuts alldeles för ofta i det landet. På tisdagen var jag så trött i kroppen att jag tvingade mig själv till två dagars ledighet, jag kunde ändå inte fokusera på att skriva föreläsningar och bloggtexter…

Om jag relaterar till mina känslor när alarmet är påslaget blir det lätt att förstå hur det känns för alla barn och tonåringar som inte får sin skolgång att fungera eftersom deras anknytningsinstinkt satt i gång ett outtröttligt alarm i kroppen. Det är många barn som går i skolan och tvingas släpa runt på sina biologiska föräldrar som osynliga huvudpersoner eftersom oron för föräldern är så hög. Den här osynliga huvudpersonen påverkar barnets beteende mycket mer än vad de fysiska och mycket verkliga vuxna runt barnet gör, det spelar ingen roll vad läraren gör…

Det handlar inte heller bara om oro för en sjuk eller skadad anhörig, det finns biologiska föräldrar eller andra lika viktiga vuxna som sätter i gång anknytningsinstinkten genom att svika barnet och utsätta barnet för så svåra upplevelser av separation; anknytningsfrustrationen byggs upp i en kropp som inte får sitt behov av närhet och trygghet uppfyllt. När den här typen av frustration är riktigt hög så hamnar barnet i emotionellt försvar, då har han ett alarm i kroppen som tjuter så högt att barnet inte ens kan förstå det själv, utan det är bara symtomen av frustrationen kvar; aggressivitet, svårt med fokus, rastlöshet, svårt med nära relationer eller självdestruktivitet.

Barn och unga klarar inte av när det är uppstår ett anknytningstomrum, när det inte finns någon förälder som kan ta den naturliga platsen i anknytningshierakin, när den primära anknytningen försvinner och barnet är utan orienteringspunkt. I såna livssituationer är hjärnan programmerad att söka ett substitut, någon som kan utgöra en fungerande anknytning för barnet/tonåringen. Den nya anknytningspersonen kanske blir ledaren för det kriminella gänget, någon att hålla fast vid och det spelar ingen roll om det är negativt och destruktivt det är ändå bättre än anknytningstomrummet. Barn kan också bli anknutna till saker, gosedjur, en fantasifigur, ett djur och jämnåriga kompisar.

Jag läste i DN den 9 januari att ensamkommande är en ny målgrupp för knarklangarna, enligt polisens beräkningar är nio av tio av missbrukarna ensamkommande flyktingar, det står visserligen inte ensamkommande barn men jag tror att många av dem är tonåringar…

Även Hjalmar Söderberg hade koll på det här med anknytningstomrum....

Även Hjalmar Söderberg hade koll på det här med anknytningstomrum….

Tagged with:
 

Det som har varit allra svårast för mig som mamma det var när min äldsta dotter gick i gymnasiet och mådde väldigt dåligt. Saga som alltid varit lagd åt det mer estetiska hållet, hon är riktigt bra på att både sjunga och spela teater, valde att gå ”Samhäll Internationell” programmet på gymnasiet och när hon gick andra året (17 år) brakade det helt åt skogen. Hon fick enorm prestationsångest och fick symtom som om hon hade fobi mot att skriva skolarbeten på datorn, hon kunde börja gråta av att bara öppna datorn. Hon gick i en högpresterande klass och kände sig nästan alltid otillräcklig när hon jämförde sig med klasskompisarna. Saga började också må dåligt eftersom hon upplevde sig själv så ful, så kort, så tjock och var helt övertygad om att hon aldrig skulle få någon kille.

Jag började det här med att skriva att det var det svåraste jag varit med om, självklart så var det mycket mycket jobbigare för Saga att känna de här känslorna och fyllas av negativa tankar. Det som jag menar är att det ÄR svårt som förälder när ens barn mår dåligt. Jag kände mig frustrerad för jag kunde inte riktigt relatera till att Saga kände sådan press på sig själv i skolan, för jag har aldrig ställt såna krav på henne och skolgången hade varit odramatisk, hon hade alltid haft rätt lätt för sig och många kompisar. Jag hade också svårt att förstå hennes negativa tankar kring sitt utseende, ja du kan ju se själv på fotot här nere hur min Saga ser ut…

Men jag accepterade hennes känslor, tog dem på allvar och hjälpte henne så gott jag kunde. Där jag inte räckte till fanns kuratorn på Ungdomsmottagningen, BUP och vi köpte in en utbildad läxhjälp som kunde hjälpa henne komma över rädslan för skolarbete.

Det blev bättre. I juni 2015 slutade hon gymnasiet med bra betyg, hon tog körkort samma sommar utan att ha övningskört ett dugg före, hon flyttade ensam till Spanien i augusti 2015 för att jobba som au pair och hon sa upp sig och flyttade hem efter en månad när det visade sig att hon inte fick någon lön. Sen fixade hon lägenhet i Stockholm och jobbade på Max, men blev sjukskriven pga handskada efter två veckor så då sökte hon nytt jobb direkt och nu har hon jobbat på en förskola i Nacka i nästan ett år. Hon har bytt bostad tre gånger i Stockholm och haft supertur varenda gång.

Nu är Saga 20 år, i morgon ska hon och hennes bästa kompis Madde åka på en lång resa; Nya Zeeland, Australien, Bali, Malaysia, Vietnam, Thailand och så några dagar i Tokyo. Den 12 maj kommer de hem.

Saga har sagt några gånger att hon har så låg självkänsla, men jag säger att det har du inte. Om hon hade haft låg självkänsla så hade hon inte klarat av att göra allt det här som hon gjort under de senaste åren.

”SJÄLVKÄNSLA består av två dimensioner:
1. Medvetandet om mig själv: Om mina förmågor, mina tankar, mina känslor, mina behov, min lust och mina drömmar.
2. Vilken acceptans jag har för det jag känner om mig själv. En person med sund självkänsla accepterar sig själv och tycker om sig själv precis som hon är.” Petra Krantz Lindgren

Hur känner jag då som mamma till en 20-åring som ska ut och resa i dessa oroliga tider? Jag känner faktiskt mest spänd förväntan och jag är nyfiken på vad de kommer att uppleva. Jag litar helt och hållet på att Saga klarar att lösa problem och om hon får det svårt så kommer hon att be om hjälp. Jag litar på hennes omdöme, moral, värderingar, jag vet att hon kommer att kunna ta för sig och prata med människor men att hon samtidigt är lagom försiktig och inte för naiv. Och så känner jag mig lite lite orolig – jag är ju mamman….

15078505_10206298493616141_7816582246866796444_n

 

Jag är en missbrukare, jag är ”pluggoist” och känner ofta lite stressad över alla böcker och artiklar som jag skulle vilja läsa och föreläsningar jag skulle vilja se för att lära mig mer. Jag gör det inte lätt för mig för varenda bok läses från pärm till pärm, viktiga saker stryks under och sidorna blir märkta med post-it lappar för sen sitter jag med datorn och skriver av alla viktiga meningar. När jag tittar på en föreläsning på DVD så skriver jag ner ordagrant vad den människan säger, när jag till exempel gick kanadensiska Dr Gordon Neufeld´s distansutbildning ”Intensive 1 – Making senes of kids” och ”Intensive 2 – Chansning childhood problems” så innebar det att 41 timmar på DVD översattes och jag skrevs ner det som han sa. (20 min på filmen tog ca 1 timme att skriva in….) Det finns en mapp i min Mac (dator) som är döpt till förarbete och är proppfull med såna här ”anteckningar”.

Om du har någon koll på mitt CV så är det uppenbart att jag har gått en massa utbildningar, men det är som om jag letar efter den där lilla pusselbiten som får allting att falla på plats.

Jag vet att jag kan massor, när det kommer frågor om anknytning, separation, barn, relationer eller något liknande så finns svaret inuti mig som om det finns något sorts datasystem i min hjärna. Jag har haft mammagrupp på Qvinnokällan över ett år nu och efter nästan varje föreläsning så är det alltid någon som stannar kvar för att få råd om något dilemma, då blir jag alltid förvånad över att jag kan ge svar som de verkar tycka om och känner mig stolt i smyg.

Men NU är min hjärna tom. NU när jag ska sätta i hop åtta träffar på min föräldrakurs och uppdatera föreläsningen ”Barn beter sig bra, om de kan” så känns det som om jag inte kan någonting. Det här höjer min stressnivå enormt.

När jag gick utbildningen till grupphandledare så fick jag lära mig något som ger en rimlig förklaring till att min hjärna känns tom just nu:

Tänk dig en liten fyrkant. Om du är en människa som kan lite (kanske om ett ämne eller så är det allmänbildningen) så är du som en liten fyrkant; dina väggar mot det du inte kan är små och det innebär du upplever det som att du kan jättemycket.

Ju mer du utbildar dig så växer den där fyrkanten och jag har en stor fyrkant av kunskap om mina ämnen. Det här innebär att mina väggar till det som jag inte kan också är stora, det här innebär att jag upplever – hjälp jag kan ju ingenting –

Ju mer jag lär mig, desto mindre upplever jag att jag kan.

Det skulle vara mycket skönare att vara ”pluggoist” om det var tvärtom.

lyssna-respektfullt-pa-dig-sjalv-001

 

 

 

Jag säger ofta att det är relationen mellan föräldrar och barnet som är det viktigaste, för mig så låter det lätt och logiskt, men nu när jag håller på och bygger upp min egen utbildning för föräldrar så insåg jag att relation är ett sånt där ord som kan behövas definieras eftersom vi alla har olika förkunskaper och det som är logiskt för mig inte alls behöver vara logiskt för andra. Nu ska jag fundera över relationer; Vad är egentligen en bra relation? Är det bara kärlek och omsorg som behövs för att få en bra relation med sina barn? Är det någon skillnad på att jag tycker att jag har en bra relation med mina barn och om mina barn känner att de har en bra relation med mig?

Det första jag tänker på är att det räcker inte alls bara med kärlek. Det inte spelar nämligen inte någon roll att du älskar ditt barn supermycket, det som är betydelsefullt är att du kan uttrycka din kärlek i ord och handling så att ditt barn upplever sig älskad. Jag tror att många föräldrar i dagens samhälle tolkar det här lite väl övertydligt och gör en massa saker bara för att bli omtyckt av sina barn, de kanske tror att de ger barnen en god fostran och får en härlig atmosfär i familjen när alla går omkring och är kompisar.

Men i familjen behöver föräldern vara ledaren. Om föräldern inte tar på sig ledarskapet så mår både barn och vuxna dåligt eftersom de går emot anknytningsinstinkten. Fast de vet förmodligen inte om, utan de känner bara av symtomen från anknytningsfrustrationen…

Föräldraskapet kan inte heller vara ”att bara glida omkring på en räkmacka” för om du vill att barnet ska få möjlighet att nå sin fulla potential och kunna ha värdefullt samspel med andra människor så behöver du vara lite obekväm ibland. Du behöver ju lära ditt barn att alla människor har gränser, behov och känslor; alla människor ska tas på allvar och det här innebär att det blir konflikter lite då och då eftersom barnet inte kan göra som han/hon vill hela tiden. Vi skulle kunna byta ord från uppfostran till utveckling, och för att utvecklas behövs frustration och konflikter.

Föräldraskapet är ett ömsesidigt lärande; barnen lär sig av oss och vi lär oss genom barnen vad som fungerar bra/dåligt i samspelet i just det här specifika barnet. Märker vi att det inte fungerar så är det den vuxnes ansvar att försöka hitta en lösning, det här kan vara lika frustrerande för den vuxna som det är för en tvååring som kämpar superlänge med att få på sig sin stöveln själv.

Jesper Juul säger att föräldrar får hålla koll på innehåll och process, att det är kvaliteten på det ömsesidigt samspelet som är viktigt för att få till en bra relation med barn. Det han menar är att vi föräldrar ska ha ansvaret för innehåll = VAD vi säger, vad som är viktigt.  (regler, värderingar, normer) och processen = HUR vi gör det. (Hur vi visar känslor, vilket kroppspråk och vilket röstläge vi använder.)

För att få till en bra relation med ditt barn så behöver du lära känna ditt barn; VAD säger du till ditt barn och HUR säger du det? VAD kommunicerar ditt barn till dig och HUR gör ditt barn det? För att kunna hjälpa ditt barn att utvecklas (fostran) så behöver du lära känna ditt barn. För att kunna hjälpa ditt barn om det till exempel blir krångligt i skolan så behöver du lära känna ditt barn. För att få till en bra relation så behöver du lära känna dig själv; se dina egna styrkor och brister. För att du ska kunna utvecklas så behöver du lära känna dig själv.

För att få till en bra relation i ditt föräldraskap behöver du alltså lära känna ditt barn och låta ditt barn få lära känna dig; Var autentisk, var en vanlig människa med styrkor och sårbarhet. Är du autentisk så lär sig ditt barn att vara autentisk.

hitta-ditt-basta-satt-att-vara-foralder-pa-nr-6-1-001

 

 

 

 

 

Om du jämför de två meningarna ”Barn gör rätt om de kan” och ”Barn gör rätt om de vill” så ser du att det enda som skiljer dem åt bara är orden som avslutar meningen, men egentligen är skillnaden oerhört stor:
Om vi vuxna säger säger att ”du kan om du vill”, så lägger vi hela ansvaret för problemet på barnet – att det är barnens beteende som skapar problem. Det är ungefär som OM barnet kan bete sig bra om han/hon vill, det är BARA motivationen som fattas.

Och om barnet inte gör som den vuxne förväntar sig så börjar den vuxna göra mer av samma sak; Tjatar mer och tjatar högre. Eller så kanske den vuxne försöker hota fram ett bra resultat genom att säga till barnet någonting om ”skärper inte du dig nu så får du inte använda datorn på hela kvällen…… eller hela veckan” , för vi har ju lärt oss att hota med något som barnet är starkt anknuten till så att det svider extra hårt för då borde han fatta att det är dags att skärpa sig.

Eller så använder vi datorn som en belöning; ”Om du är snäll mot din bror hela dagen och inte tjafsar – då får du använda datorn från kl 18.” (NU borde han i alla fall bli motiverad)

Det komplicerade är att de barn som vi vuxna verkligen tycker borde lära sig av konsekvenserna eller motiveras till mutor, de där barnen som verkligen är stökiga, tjafsiga, tjatiga, högljudda, bråkiga… de kan inte lära sig av konsekvenser. Det handlar nämligen inte om motivation eller att vara ”ouppfostrad”, ett sånt här barn vet oftast precis hur han borde bete sig – men barnet har inte förmågan. Om barnet kunde göra rätt så skulle han ha gjort det.

Vi vuxna har så lätt att sätta värderingar på barn som inte uppför sig som vi förväntar oss: Han vill bara ha uppmärksamhet. Han vill att allting ska göras på han sätt. Hon är så manipulativ.

Det är lätt att glömma bort att för att tillexempel vara manipulativ så krävs det en massa planering, förutseende, beräkning och förmåga att styra sina känslor för att kunna agera manipulativt. Och den allra bästa indikationen på effektiv manipulation är ju att du inte har en aning om att du blir manipulerad.

Hur ska vi vuxna göra då?

Nr 1: Ändra vårt sätt att bemöta barnet: Lär känna ditt barn och lär dig se mönster för att se om det finns specifika saker som triggar i gång ditt barn. Det kan också vara hur du samspelar med ditt barn som förvärrar problemet.

Nr 2. Ändra vårt sätt att tänka om barnets beteende och för att komma dit behöver du mer kunskap så att du kan anpassa dina förväntningar efter det specifika barnets förmågor.

Nr 3: Ändra vårt sätt att bemöta barnet: Lär dig att förutse problemsituationer och försök att undvika dem.

Innan vi vuxna sätter en värdering och tycker att medicinering är den enda lösningen, så behöver vi förstå att det finns så MÅNGA olika sätt att förstå vad det kan bero på, när ett barn får till exempel upprepade explosiva utbrott över nästan ingenting ( Obs, det där med nästan ingenting är den vuxnes tolkning.)

Ett barn som får fruktansvärda utbrott av ilska på grund av låg frustrationstolerans och bristande flexibilitet, det skulle kunna vara ADHD, men det kan också vara:

Svårt med förmågan att hantera känslor, bristande språkliga färdigheter, kognitiv flexibilitet (att barnet tänker extremt konkret, regelstyrd, fokuserar på detaljer i stället för helhet). Svårt med sociala färdigheter ( Kan inte se hur det egna beteendet påverkar andra, förstå hur andra uppfattar mig, tolka sociala koder och uppfatta sociala nyanser) Barnet kan ha anknytningsproblematik, separationsbaserade symtom, vara omogen, vara traumatiserad, ha intellektuella funktionshinder eller vara särskilt begåvad…

Så det är dags för vuxna att vara nyfiken och försöka se mönster samt lära sig mer.

Och ofta handlar det om att de vuxna inte har förstått och därför inte bemött honom på ett sätt som fungerar.

eva-lena-edholm-5-001

 

 

 

För de flesta föräldrar som är uppvuxen i Sverige är det en självklarhet att inte slå barn, det har varit olagligt att aga barn sedan 1979, men eftersom en lag bara innebär att något är skrivet någonstans och inte att alla vuxna blivit fysiskt oförmögna att slå barn, så finns det naturligtvis forfarande barn som är väldigt utlämnade till vuxna som verkar ha glömt att barn också är människor med känslor, behov, önskningar och så vidare.

Enligt Rädda Barnen så har 10 % av barnen i Sverige upplevt våld i hemmet, men den siffran är bara en ungefärlig uppskattning för vi vet faktiskt inte vad som händer innanför väggarna hos varenda barnfamilj. Dessutom så är det (precis som inom vissa andra områden som det står om i lagar och förordningar) stora skillnader mellan de resurser som kommuner lägger på att upptäcka och hjälpa de barn som är utsatta, det gäller så att säga att bo på rätt plats… Och finns det tid och plats för att bygga upp den trygga relation som behövs så kan det ändå vara så svårt för vuxna i skolan, barnomsorg eller socialtjänst att upptäcka hur just det här barnet kommunicerar ut att något är fel, för barnets signaler kanske inte alls ser ut som den vuxne förväntar sig. Människor är inte tankeläsare och var och en av oss har blivit präglade genom vår egen uppväxt, kunskap, erfarenhet etc. som gör att vi skapar oss en bild av hur det är ”normalt” att bete sig och det påverkar oss vuxna som ska tolka barns beteende eftersom signalerna kan vara så otroligt olika; vissa blir utåtagerande aggressiva och rastlösa medan andra barn kanske blir näst intill osynliga och har uppfunnit ett alldeles eget självskadebeteende. Ofta så ser de vuxna bara barnets beteende som ett problem som ska rättas till så fort som möjligt, medan orsaken till att barnet mår dåligt finns kvar som en tickande bomb.

Socialstyrelsen vill att det ska bli en förändring och har gett direktiv till dem som möter barn i sin yrkesroll i till exempel inom psykiatrin eller sjukvården att börja ställa frågor till barn om det förekommer våld i hemmet. Men när barn blir utsatta för våld så behöver det inte innebära att föräldern slår, det finns många sätt att göra barn illa på som inte innebär någon fysisk kontakt och ju mer abstrakt våldet blir, desto svårare är det för människor att berätta för någon utomstående. Jag tror inte alls att det är så lätt att hitta en lösning genom att bara ställa de rätta frågorna och -vips- börjar barnet berätta, för om barnet kunde sätta ord på det som händer så hade han/hon förmodligen redan gjort det och det destruktiva beteendet hade inte behövts.

Barnet blir också präglad av sin hemmiljö och har lärt sig hur det är normalt för vuxna att bete sig mot varann och mot barn, våld är helt enkelt en del av vardagen. När barnet så småningom upptäcker att det finns andra sätt att umgås inom familjer, så fylls barnet oftast till brädden av skam och skuld, det är svåra känslor att bära omkring på och är också ett stort hinder för att kunna berätta för någon utomstående.

Vad är det som gör att vuxna slår barn? Vi som är uppvuxna enligt de normer som finns här i Sverige behöver vara medvetna om att det bara är 51 av världens 165 länder som har en lag som förbjuder våld mot barn, det betyder att ungefär 80 % av världens barn växer upp i länder där det är normalt att uppfostra sina bångstyriga barn med slag, det står ju till och med i Bibeln att ”alla som jag älskar, dem tuktar och agar jag” (Uppenbarelseboken 3:19). Förra veckan ställdes jag inför dilemmat att förklara varför vi har lag mot aga i Sverige för en mamma som berättade att i hennes hemland är det naturligt att olydiga barn får örfilar eller smisk, hon sa att alla uppfostrades så här och tyckte att ”det hade ingen tagit skada av”. Jag hoppas att hon kunde förstå och ta till sig när jag berättade om mitt sätt att vara förälder på och att vi vuxna kan vägleda barn utan att ta till våld. Men kan jag verkligen hoppas på att hon ändrar sitt synsätt efter ett enda samtal när både du och jag vet att det finns ganska gott om föräldrar i Sverige som struntar i lagar och inte kan se sina barns behov, för annars skulle inte familjehemsvården behöva finnas, eller hur?

Hur ska vi göra då för att hitta de barn som utsätts för våld i hemmet och hjälpa dem? Vi har kommit långt med vår lagstiftning; Sverige var det första landet i världen som stiftade en lag som var emot aga av barn. Inom familjehemsvården används begrepp som till exempel ”barns behov i centrum”, det ses till ”barnets bästa” och barnkonventionen blir lag i januari 2018 så ”på pappret” ser det bra ut. Nu gäller det bara att alla kommuner får de resurser som behövs och att de används för att ta barns rättigheter på allvar.

hitta-ditt-basta-satt-att-vara-foralder-pa-nr-6-1-001

 

När barnen leker eller spelar, då är de världsbäst på Mindfullness = de är totalt närvarande i nuet.
Det här glömmer vi vuxna ofta bort, många av oss tror att det går att styra våra barn genom ett slags trådlös fjärrkontroll, som om de står i standbyläge och är redo att agera direkt när mamma eller pappa vill ha deras uppmärksamhet. Vi vuxna tycker ofta att det borde räcka med att ropa EN gång att maten är klar, för att få ungarna att släppa allt de håller på med och skynda sig till bordet bara för att VI vill det. Och när inte ett rop funkar, så ropar vi högre och mera, sen kanske vi blir riktigt irriterande och säger till barnet att nu blir det konsekvenser och eftersom du inte hörde vad jag sa.

Om vi gör en jämförelse till oss vuxna så kan vi bli likadant uppslukade av nuet när vi ser en bra konsert, en riktigt bra biofilm, yogar eller läser en spännande bok. Tänk dig då att någon vill ha din uppmärksamhet för att tvinga i väg dig därifrån för att du ska göra något som du känner är helt oviktigt…

Så kan det kännas för barnet när du tjatar om att maten är klar eller att det är dags att städa.

Ett tips till alla vuxna är att gå TILL barnet, kolla in lite vad barnet gör se till att ni får kontakt, att ni får ögonkontakt och intressera dig en liten stund för vad barnet gör innan du talar om att maten är klar.

Vissa barn behöver mer utrymme för ställtid, det är tid för att kunna ställa om sig till något som han/hon inte har bestämt själv och göra sig beredd att avsluta en aktivitet. Du kan till exempel säga ”Nu ska vi äta om fem minuter så det är dags att avsluta, jag ställer äggklockan här och när den ringer så vet du att fem minuter har gått.”

Om du har ett barn som spelar ett spel så skulle du kunna säga: ”Hur lång tid tror du att det är kvar på banan?” Om barnet då säger att det ungefär är fem min då kan du faktiskt ta det lite lugnt, barnet behöver inte komma direkt utan du skulle kunna säga ”Ok, då kommer du till bordet direkt du har spelat klart.”

Jag är säker på att det blir skillnad om vi vuxna inser att barnen är precis som vi och att de inte heller är mottagliga för att bli ”styrda av fjärrkontroll” när de är uppslukade av att vara totalt i nuet.

hitta-ditt-basta-satt-att-vara-foralder-pa-nr-6-1-001

Tagged with: